hon såg aldrig honom i ögonen

när de älskade

hon såg på väggen

eller blundade hårt

allt för att inte visa besvikelsen

de återhållna tårarna inom

hon undrade om han tänkte på den andra

hon som han älskat med

och gjort gravid

han erkände aldrig

men han visste att hon visste

men inget uttalades högt

hon önskade att de skulle mötas

som av en slump

då skulle hon ställa båda till svars

önskedrömmar , men ingen omöjlighet

hans kärleksförklaringar i början

var det nånsin kärlek?

eller ren och skär åtrå?

hon mindes inte om han då yttrat

"Jag älskar dig"

åtrån till honom fanns kvar

men intensiteten fattades

han tog inte initiativet lika ofta längre

upptagen som han var med annat

livet hade blivit en smula fattigare

så naivt att tro på kärlek

som något vackert mellan två människor

att älska i lust och nöd 

han måste tydligen varit i nöd 

när han bedrog henne

fast han kunde tillfredsställa sig själv

utan en annan kvinna

kvinnor kan utan en annan man

hon borde tagit chansen själv

och gjort likadant 

men hon gick där bara med sin längtan

litade på honom fullt ut

så naiv hon varit

när han slog blå dunster i ögonen på henne

men vem vet?

än är livet inte slut

livet bjuder på flera chanser

mister du en står dig tusen efter