Jag blir ståendes utanför porten, ser ner på mina skor, välputsade, granskar namnskylten: ”Bureau 21”, handskrivet, inetsad för all evighet, om det finns en evighet i Paris, som är omgiven av tät dimma. Rummet existerar med tre väggar; en utväg, mot vad, leder den någonstans; ska jag gå, ja, jag ska gå, jag går fortfarande utmed kajerna, utmed Seine; går jag fram och tillbaka, samtidigt som jag går framåt, som nu i Paris, ensam sedan Marie Christine lämnade mig; är min far kvar i sin ateljé, försvann han inte också, de facto, gav upp, perspektiven ändrar sig, klarnar; att jag spanar efter min far, trots att han varit död i flera år, målandes i sin ateljé här i Paris, i latinkvarteren, inte långt från Familia Hotel, som är min bostad, mitt skyffe med säng och skrivbord, samt ett handfat; rummet är rent ångestfyllt och ingen säger något, ingenting hörs, alla i rummet är borta och gått sin väg; de går bredvid mig utmed husfasaderna, över broarna, talar med ett tyst språk i avskedets stund, som den gamle konstnären synade sina händer, som inte kan måla längre, och sonen, om det nu är sonen, granskar de tomma väggarna i rummet, medan han säger något till den gamle konstnären, som häller upp ett glas vin, synar det, håller upp det mot ljuset från ateljéfönstret, räcker över det till mig, sätter sig igen och sluter ögonen, som om hans ungdom fyllde rummet med bilder.
Var jag där, var jag någonsin där, eller har han redan begivit sig till bistron vid rue Victor Hugo; på högra sidan, ett staffli vittnade om en viss verksamhet och alla fimpar i askkoppen på golvet bredvid träpallen, två tomma vinflaskor, men inga tavlor, inga papper inga skisser som om tiden tömt rummet och lämnat kvar stafflit; var modellen här och poserade sin unga, vackra nakna kropp, Strindbergs gamla mätress avmålad av Munch, vän i huset; jag nämner det för Strindberg som far ut i okvädningsord och mosar ännu en cigarett mot golvet, samtidigt flammar en rodnad upp på hans kinder. Strindberg ser övergivet på sina såriga händer.

Jag fortsätter vidare utmed Seines kajer i självvald exil. Klockorna i Notre Dame har tystnat. Jag vet varför.


©DrZappa 2022