Aftonsol, jag ser dig fara
överklädd i eldröd skrud
Ändad är vår underbara
låtsasdans till tänkta ljud
Där vi verkar, där vi står
medan Hoppet självt förgår
nära tycks blott dunkelhet
sagan om vår mänsklighet

Se en skymning har jag kunnat
utan fruktan alla år
Vilan har mig det förunnat
och det har jag kallat Vår
Dock, nu ser jag intet mer
undrar stilla vad som sker
Det jag känt blir dolt och dömt
som om allt jag hade drömt

Ack, min nabo, du som visat
hur man ur ett djup sig tar
och som en gång jag har prisat
faller åter, ömklig, bar
kränger dig i gruvlig kropp
Luften bjuder inget stopp
och du landar aldrig lätt
som till Ares dig har klätt

Stjärnans glöd jag stumt begråter
morgonen är inte min
Hur jag våndas aldrig låter
den mig tröstas någonsin
alls när Jorden barn förföljs
fredens tid i skyar höljs
och du hellre säger mig
att man måste värja sig

Ljuger gör din hand som vinkar
lögnen är ett folkligt rus
under vilket stressat blinkar
larm som skakar grannens hus
Österstjärna, sådan glans
bjuder inte upp till dans
håller varken livet kärt
eller minns vad vi har lärt.



20/2 2022