Jag pressades ner mot det svala sjukhusgolvet. Din kropp var tung av sorg, vätskan i kroppen var inte längre blod och vatten, utan tårar. Även fast min rygg var dränkt av dem, tog de aldrig slut. Ditt skrik ekade i rummet, det studsade mellan väggarna och slog mig hårt i ansiktet. Jag försökte fokusera men slagen fortsatte komma. Jag ansträngde mig för att kunna hålla upp din tyngd, mina korta 164 cm mot dina 202. Det kändes inte rättvist, jag hade gärna tagit all din sorg om det gjorde dig hel. Men min sorg fanns också där. Din mamma låg död framför oss, men även min nära vän.

Jag ville också skrika och falla mot golvet.
Men det gjorde jag inte.
Jag undrade hur jag skulle orka hålla upp dina 202 cm, när jag knappt orkade hålla upp mig själv.