Det var något bekant med den skira duken som prydde bordet. Genom tygets tunna fibrer anades det mörka träet och dess grova yta. Jag lät handen glida över duken och kunde känna träets ådring och dess ojämnheter. Ett minne tycktes fladdra förbi för mitt inre. Det var mer en känsla än ett tydligt minne som kom över mig – en känsla av att vara hemma.
Skramlet av porslin och glas drog tillbaka min uppmärksamhet till trädgården där jag satt. Skuggan från den gamla tallen gjorde att luften kändes sval och nästan lite fuktig mot huden. Jag reste mig upp och hjälpte min moster att duka av bordet. En bit längre bort, ute på den soliga gräsmattan, hade resten av familjen börjat ställa upp kubbpjäserna.