Vi var barndomsvänner, så där nära man bara kan vara om man är bästa vänner. Vi var kusiner men vi kändes mer som systrar, för vi hörde varandras röster minst en gång per dag.

Det var så tills det inte längre var så, vi blev äldre och växte isär.

Den rabatten vi tillsammans hade växt upp i kändes inte längre rätt för mig, jag valde att börja växa någon annanstans. Jag blev maskrosen med taggiga blad som försökte trycka sig ut ur asfalten, medan du fortfarande var rosen i rabatten.

Jag smakade på asfalt och hårda skosulor varje dag, jag längtade efter regnet som skulle släcka min törst. Du blev vattnad med fina vattenkannor i olika mönster och material och ogräset runt dig blev upprivet, det hörde inte dit.

Vi ville olika saker. Vilket är okej.

Jag bara undrar om du saknar mig, som jag saknar dig.