En förkärlek för det dekorativa
utmärker vissa diktares profil.
Vi söker alltid våra dikter driva

till en fulländad form och vacker stil.
Dekorationsförnöjelsen, fäblessen,
kan säkert verka något infantil

på många läsare utan intressen
att jaga rimmens ljud och rytmens takt.
Dekorationspoeterna, "noblessen",

anklagas utstråla ett slags förakt
mot frihetspoesins spontana diktkompott,
som kanske får det narrativa sagt

men ofta säger det banalt och fult och rått.
Den skönhetslängtan, eudaimonism,
som estetikens poetik ändå har nått,

är postmodern i sin anakronism.
Moderniteten har besegrat formen
i dagens dikt med flum och anarkism,

där diktens obegriplighet är normen
och diktens form en ren onödighet.
Den bundna dikten vacklar lätt i stormen.

Av detta har jag själv erfarenhet.