Fan, mår askasst igen. Det var ett tag sedan nu, men nu mår jag så där bara mörkt igen. Hade hopp och lust igår, men för en stund sedan kom mörkret åter tillbaka. Vet inte hur jag ska förklara det för dig. Allt ändras ju på en nano sekund. Glada tankar om livets värde blir som ett svart moln men som plötsligt blir en tät massa av svarta korpar som täcker solen och den blåa himlen. Marken blir lika svart som smältande het asfalt. Varenda svart korp bär en enskild ångest och sorg med MITT namn på. Dom dyker ner emot mig med endast MIG som mål. Dom kraxar och slår mig med sina vingar samtidigt som dom pickar i min hjärna och i mina ögon. En smärtsam förvirring, skräck, ett kaos och panik uppstår. Allt på samma stund. Jag försöker springa därifrån och viftar med mina armar och inte ens mina vrålande böner om nåd och gud hörs igenom deras kraxande skrik. Men jag kommer aldrig någonsin undan. Den enda vägen till flykt utom räckhåll från smärtans klor och näbbar som skapar djupa köttiga sår är en klippa som slutar i inget annat än ett okänt fall in i nått vi alla ändå ska möta någon dag. Det enda lilla ljus jag ser leder just bara dit, bara där nedanför på botten finns det bokstavliga hoppet om frälsning, nåd och frid. Men jag når aldrig dit för korparnas mängd, vingslag och styrka trycker mig tillbaka från kanten till frälsning, nåd och slut. Det är helvetets korpar som håller mig ifrån klippans kant och löfte om evig frid och ro. Särskilt en korp, stark, stor, ståtlig och i det närmaste majestätisk tvingar mig bort ifrån klippans slut. Hans namn är FEG. Det är när HAN kommer som jag snörvlande faller ner på knä efter kampen att nå min frälsning. Precis där vid klippans slut och mitt mål vågar jag inte flytta honom ur min väg. Mitt kött och hud är bara sporadiskt och bitvis hängande kvar då jag efter varje gång inser att det som håller mig kvar och vid liv är just dessa helvetets svarta smärtsamma korpar som just i nuet, pickar ut mitt sista öga och syn och allt blir svart och dom lämnar som tack dom enda bitarna hjärna som fungerar än. Bitarna vanvett och förvirring. I en annan sammanflätad dimension där ingen kampen ser, finns ett hopp och en tro att en sketen sobril, lugn och ro kunna hjälpa mig. JA, jag ler, men det är bara för att korparna sliter mina mungipor uppåt, för en sista bit kött. Samtidigt ska jag göra saker, bra saker och bestiga berg. Ni ser inte hur det svartnar på himlen igen och korparna åter dyker emot mig. Nådde inte klippan och ljuset idag heller. Mitt liv är i det fullaste beroende av djävulens svart korpar, i en galen och sjuk symbios. Nu är dom åter här för ännu en festmåltid och allt som ni ser är att jag ler.