Det hände en dag i barndomens tid
en stig fick mig att begrunda
sin slingrande väg, om jag valde den
vad skulle sedan stunda
Som limmad stod jag och tittade på
försagd, uppfylld dock av tankar
Det var just som när ens hjärta får puls
av något som envist bankar

Jag drömde att jag såg Skogsrået där
hon pratade med mig villigt
om kunskaper som när en dag de kom
ej skulle gäldas billigt
Hon hade valt mig till representant
för arten hon redan kände
Tre årtionden har gått, men jag minns
än oron som drömmen tände

I går fann jag plötsligt stigen på nytt
och log åt den svunna timman
Den oro som förr jag så hade märkt
tycktes nu flydd i dimman
Då stannade jag, och stigen försvann
– beklagande, fick jag för mig
I morgonens dis stod hösten på lur
och viskade Ingen hör mig.



12/7 2022