Det är redan svårt nog att föra samtal om döden.
Döden vi bäddat i stigma, förnekat och tröstat oss med som något för åldrande, somatiskt sjuka och orsaker tillräckligt långt bort för att vagga oss till sömns.
Vi fortsätter kväva samtalen som skulle kunna leda till förändring.
I rådande pandemi där hela världen på olika sätt försöker förlika sig med döden så ökar suicidstatistiken och den psykiska ohälsan, nu mer än någonsin.
I samma värld bär människor som Eric ett lidande ok över sina axlar med en tyngd att döden verkar vara den enda utvägen.

Hur vi ser på psykiskt lidande varierar stort, men det som inte skiljer oss ifrån varandra är att vi alla på olika sätt har känt, sett och oroat oss för den.
För om inte oron fanns så skulle vi inte göra allt för att trösta bort den
och om vi inte såg den så hade vi inte haft en anledning att blunda för den.

Jag har burit den, i perioder har jag balanserat den tyngden med lika stor ansträngning för att dölja den, hålla mina knän raka.
Jag har också burit den så trött öppet och sårbart och less på att dölja den att även om hela världen saknade ögon så skulle ni ändå känna den.

Stigmatisering av psykiskt lidande innefattar bland annat en
föreställning om att psykiskt lidande smittar.

Men om jag kan ge ett råd på raka knän så är det att aldrig förväxla känslan av hjälplöshet inför någon annans lidande som att någon annan tog sin tyngd och la den över dina axlar.
Förväxla inte hur dina känslor påverkas av att se någon lida.
Reaktionen vi får av att se svältande barn i teve är inte att de har smittat oss med sin svält, sin torka och sina sjukdomar.
Det är empati och empati gör ont när vi inte ännu vet vad vi kan göra med den.

Om någon hade sagt för ett år sedan att jag skulle spendera större delen av hösten med halvt skämt halvt allvar prata om skräcken över att det skulle råka ske en förlossning i min soffa av en då knappt bekant, numera syster som jag inte skulle kunna leva utan, så hade jag avfärdat det på alla sätt.
Det finns så mycket att säga att orden inte räcker till, varken fysiskt eller mentalt. Det har tagit mer än ett år att försöka formulera någonting som ärar Eric med rättvisa.
Inte bara som människa utan som vän och en bror jag fick välja att ty mig till och älska helt kravlöst.

Det här är mitt försök att hedra honom och hitta en plats att i ord få möjlighet att bevara minnet av en tvillingsjäl mist i suicid - Döden vi inte vågar prata om.