Det är ett pärlband
av försoningar

en
efter en
efter en

trillar de ner
i min för en gångs skull
tysta hals

som en trall
av evighetsnynnande tacksamhet

som tillit
till en belöning
för att jag gör avkall
på min vetgirighet

som om gud lättat på korken
till ett flöde
jag inte ens förstod
att det fanns
eller när
det försvann

Kalla det
när-fan-blir-gammal-blir-även-han-religiös

eller

varför-är-de-kloka-så-fulla-av-tvivel
och-de-dumma-så-säkra-på-sin-sak?

men jag kommer att skratta
åt det

åt alla dessa ensidiga etiketter
vi låtsas vara nya
men som någon alltid knackat in i oss
förut

För nu tror jag att jag vet
att jag tror
jag vet;

det är så mycket simplare
än så

det är mycket enklare
än vi någonsin kan föreställa oss

det bara är - där
så här
när

en kärlekskullerbytta tar sin genväg
genom ylletröjan
när sorgen slajdar vidare
längs en skrattgropighet

när något odefinierbart
sakta slår sig till ro
i solsidan av en vindpinad,
luggsliten sjöbod

- strö lite kardemumma över din ensamhet!



Var tyst

och resan hit
ska ta vägen över livet.