Finns d’ asså nåt hos mig själv jag föraktar, är
det fyndigt nog just mitt eget förakt.

För envar utgår från ett antal synapser, ju,
som blir till vett lite i olika takt.

Och sägs någonting vara, typ, ‘bakom hörnet’, så
lär ju-envar avse ett helt annat hörn.

Och helt apropå:
Förr
drömde jag om en platan jag flög in i som nöjdaste örn.

Uppifrån kom jag,
skystinn och skicklig.
Inandades
all grönska isär.
Vaknade sedan på-ett smålortigt lakan, och
undra’hu’fan påhitt kan kännas så där.

Med åren för övrigt har kärleken, ansvar,
behovet av båd' empati och gehör,
deadlines och nackspärr och all denna inredning
upptagit alltmer av min interiör.

Och nånstans på vägen avtog liksom drömmen, ja,
numera lär den va’ borta för gott.
Man kan nästan tänka sig att örnen hånar min
självvalda ändå'o'visst hyggliga lott.

Kanske var skyn där min örn hörde hemma, va,
knappt något mer än mitt ringa förakt
för folket där nere som älska' och kämpa'att som
jag hålla livskvaliteten intakt.