Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Läses helst sakta


Skiftande sammanhang


Vi framgår av sammanhang, ting som hänger samman,
varav ting ju framgår som faller ihop.
Omvänt, ihop hänger ting som sammanfaller
i en samklang av inledande och avledda rop,

en genklang vi väcker när vi själva väcks
ut ur en livmoder, genom en hinna som kläcks.
En värkande verkan, verkar vi vara,
av förnekande, eftergift och slentrianmässigt sex.

Fram ur ett sammanhang, livmodern alltså.




Livet och modern: ting som hängt samman
och som utmed vår tillväxt vuxit isär
till dess att modern inte alls framgår
av det sammanhang som livet nu är.

Nu: en förnimligen oklyvbar omständighet
som genom omständligt grubbel och gnet
blivit en skapligt beständiggjord tillvaro
vari vi älskar och erfar och vet.

Mitt i ett sammanhang, tillvaron alltså.


Varor tillvaratas, ting som hålls samman,
led i en led från nöd till behag …
Lider dock ivern? Vred man på livet?
Vi hade ju bara tänkt mogna ett tag.

Åren är årtag, i välfärdens namn,
med kurs åt en hemvist allt större än en famn.
Det är ju enklare att ro än att roa dig, älskling …
Hamnar vi i ro, tro, om jag ror oss i hamn?

Ombord på ett sammanhang, framfärden alltså.


Fram, du och jag, ting som löpt samman.
Är vi någonsin framme någonstans alls?
Jag kan inte svaren. Min ansats till visshet
dröjer och sticks i min ordkarga hals.

Baktill på halsen nu minns jag din kyss.
Den ristade in sig i nackträt som ett snyggt litet kryss.
Du fällde små drömtussar i min arbetsskärms sken.
Häromdagen var detta: ett dunstande ‘nyss’.

Skiftande sammanhang, närvaron alltså.




Närheten, kärleken, ting som närts samman.
Vi bär dock på mycket och en del bär dig bort.
Samtalet tär när du viftar med orden
om att åtrån gått vilse se n vi valde abort.

Bortvald blev modern, detta forna begrepp
som hade sökt sig till livet för att åter bli ett
i ett stundande sammanhang som du skulle iföras.
Mönstret var mäktigt … Det satt lite snett …

Fördrivna sammanhang, bokstavligt alltså.


Tre år se n var detta, tid som gått samman,
i ett kuperat förflutet vi mänskligt nog minns,
medans jag, då, den tilltänkta fadern, sporadiskt
rotat i sinnet efter rättvisans lins.

Jag nekar till ånger. Mitt budskap är kallt.
Du tål ej mitt allvar. Jag tål nästan allt:
nykterhet, motström och diverse underskott.
Men ut nu ur dimman, min kära gestalt!

Respons vore ett sammanhang (om ja'nte teg alltså …)


Tvillingar var det, ting som såtts samman.
Jag kysser din nacke. ‘Synd …’, mumlar ditt vin.
Du reser dig och går via toan till sängs, där
du småningom somnar i en mångbottnad min.

Din skönhet är sällsam. Din sällhet är skör.
Du driver lä om den omfång som heter humör.
Jag lägger mig bredvid. Lakanen, örngottet
och dina små revben är allt jag berör.

Invid ett sammanhang, hela dig alltså.




Bunden vers av Onward
Läst 161 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-10-16 17:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Onward