Redan medlem?
Logga in
|
Min okompatibla färd
Skeva färdrymden min
Prolog
S 1 E 1
… Vaknar. De vita blommorna utmed ängen är så många att man kan missta dem för snö. Jag går till kontrollrummet och tänder en joint. På en av skärmarna ser jag att Chewey, Mister Flare och en annan snubbe som jag inte minns namnet på står vid ett av de övergivna planen och snackar. Unidentified Guy drar på sig sitt headset och säger: – Hey, control room, do you copy? Jag trycker på knappen för att aktivera mikrofonen och svarar: – I copy. – Gee, we've been trying to reach you for like four days. We've been kind of worried. – No man, avbryter Mister Flare, that was his sister, och så brister de alla i skratt. Jag väntar medan de skrattar färdigt. U.G. fortsätter: – Anyway, we've been standing here, talking about forming a group, whose name … säger han och drar ut på det sista ordet, would be Alter Egos of … och så tittar han frågande mot var kameran är placerad. – My name is, börjar jag … – Eller nej, säger en tanke, Vem vet, konspirationsnördarna kanske inte är helt ute och cyklar. Säg inte det som svaret på frågan är, så blir det en hemlighet – och medvetenheten om den sällsam och därmed dyrbar. Jag stänger av videokonferensapplikationen och drar några bloss av min joint. Sedan går jag ut till de övriga lokalerna. Jag kommer till en korridor, där min gång övergår till försiktig löpning. Jag passerar två dörrar som står på vid gavel mitt emot varandra. Från den till vänster ser jag en tjej och en kille sitta och snacka. De är bägge vegetarianer men de är inga älskare. De lyssnar på Abba. Från den till höger ser jag en teve varur Jack Nicholson försöker skrika sig hörd till rummet bredvid: – You can't handle the truth! S 1 E 2
Ut på ängen är luften på en gång smådisig och frisk och de vita blommorna sträcker sig upp till mina knän. Jag försöker tystna vad det nu är för röst som inombords tjatar "bråttom … bråttom …" och njuta av scenen; men rösten är omöjlig att knäcka. När jag dessutom hör bråk från de avlägsna landningsbanorna där de övergivna planen står, och – än värre – mitt eget namn nämnas bland orden, drivs jag till en lagom flämtande flykt bort mot björkskogen. Trappan minns jag ingenting av – smärtan om min vänsterfot är den enda ledtråden som för mina tankar att spekulera kring hur pass misslyckade mina steg nerför denna var. Förkyld är jag också; men jag springer och springer, tills jag en dryg kvart senare ser en kille som är ganska lik mig själv stå blickstilla framför en buske. Han har sin högerhand om sin hunds halsband och bara står där och svettas. Vid ytterkanten av bladverket som busken består av ser jag en orm. S 1 E 3
Den där musiken – om jag nu vill kalla en gitarr som spelar en och samma dämpade ton i fyra sjundedelars shuffle-takt för musik – det var den som väckte mig från allra början. Jag bara står där och utan att titta på någonting överhuvudtaget försöker lyssna på den där musiken när jag konstaterar att jag svettas. Jag låter min blick sjunka mot marken till höger om mina fötter och där står en hund och jag inser att handen om dess halband är min egen. Jag hinner knappt undra "va fan …" förrän jag hör ett vansinnigt prasslande från vänster och vid nästa ögonblick ser en örn flyga bort med en sprattlande orm i klorna. Jag släpper taget om hunden som raskt försvinner in i en annan historia och alltjämt stirrandes på örnen som nu inte är mer än en fjärran fläck, börjar jag garva. Jag garvar åt denna symbol, och jag garvar åt den så kallade Great Man Up Above, och jag garvar åt pajaser som går raka vägen in i badkar fyllda med vit färg, och jag garvar, inte minst, åt min associationsförmåga. Mitt skratt väcker livet hos döden – eller vad jag nu vill kalla resten för – och i ett rus av medvetenheter, dimensioner, och sanna ting, hinner jag knappt begripa med hjälp av vilket sinne – om än oddsen pendlar mellan lukt och syn – jag upptäcker att busken varur ormen hade krypit fram är den största basilikaplantan jag någonsin sett. Hellre alltförbigående än alltomfattande och lika beslutsam som tjuren Ferdinand att reda ut den här röran, sparkar jag upp dörren till första stuga jag råkar på, nu ankommen till den lilla byn, och där står en gubbe som förhoppningsvis bara av en slump ser ut som mannen på baksidan av en gammal hundradrachmerssedel. Han säger: – Kräldjur kring de här krokarna, dom är inte giftiga. S 1 E 4
Försenad. Bussen, naturligtvis, från den lilla byn till stan, är försenad; och på vägen tillbaka sitter jag och hamrar skallen mot den immiga fönsterrutan, gång på gång, som det låter … som det låter! Jag kan inte fortsätta så här, tänker jag. Jag måste slå mig ner någonstans, och plantera ett träd, och vara där morgon och kväll, för att skörda dess frukter precis när de är som mognast. Åh, fy fan, tänker jag, skulle någon fråga mig vad jag menar så svär jag att jag skulle spöa skiten ur honom. Jag måste lära mig att palla, palla stanna och handskas med … Nej! Det där är inte jag som pratar! Det där är bara förgångna mödrars vålnader som önskar lura mig genom att tala i första person och bruka slangord som "palla". Men det är för mycket! Enda skälet till att jag överhuvudtaget har klivit ombord på den här bussen är för att resan och bilderna som ilar genom tallbarren motväger mitt djupfrysta leverne. Vid skuggan av dessa tankar somnade jag. S 1 E 5
Bara efter en timme vaknade jag åter. "Postpone" tänkte jag, det är ett verb ur engelskan som jag sannerligen gillar. Så vitt jag har förstått handlar det om att skjuta upp; och att skjuta upp handlar blott om ett sätt att vara jordisk och betrakta realiteterna efter vad de är. Ingenting är permanent, tänkte jag och njöt, medveten om att huruvida konsekvensen av tanken skulle bli sorg eller glädje berodde på huruvida jag var villig att tänka mig den som slutsats respektive premiss. "Idols, Idols… Kill your idols…" – svårt att rycka loss från engelskan. "Idols and references – mutual, if you like – whatsoever…" Jag upptäcker att jag fortfarande har headset-lurarna trädda runt mitt huvud. Någon videokonferensapplikation finns inte att sätta på dock. Längre än så hinner jag inte resonera: en elva tummars skärm fälls ut ur taket ett par säten framför mig och jag fattar att lurarna måste ha tillgivits mig vid den tidpunkt jag steg på bussen. Filmvisning alltså, tänker jag, och – hänsyn tagen till den stypfulla killen någonstans bakom mig som har precis vaknat och påbörjat sina försök att ragga upp en kvinnlig medtraffikant – bra tajmad sådan. Bizarr: någon mer träffande term kan jag inte beskriva filmen i. Största delen utspelar sig i en miljö lik järnvägsstationen från De Omutbara. Folk sitter och väntar – om det är på tåg eller något annat vet man inte, egentligen. Att beröva tittaren dennes kunskap om delar av handlingen är godtyckligt och godkänt. Men när ovetskapen är hundraprocentig går suspensefaktorn den motsatta vägen: den nollställs. Framåt slutet flyttas man exteriör – Klippiga Bergen eller dylikt. Två jättar står och slåss mitt i en forsande flod. Den kortare och kralligare utav dem slår efter ett tag ner den andre och lämnar honom liggande i strömmen med en blodstrimma simmande ur hans näsa. På klipporna vid andra sidan floden finns ett par graffitti- målningar – ett porträtt av jätten som nyss lämnade scenen och ett annat av Humphrey Bogart. En man kommer gående … Bizarr, upprepar jag för mig själv. Fy fan. Människan skulle behöva fler stup omkring sig. Hon som bara går omkring, en hit och en dit, så jävla villig att flyga, skulle åtminstone kunna uppleva ett katarsisfall. Nu snubblar man bara omkull och vrickar en vrist eller en handled. Och så där trivialt och dugligt klent snubblar jag än en gång in i sömnen. S 1 E 6
Jag sitter på en stol och stirrar ut mot intet; tänker på kortslutningar och andra elektrofysiska begrepp och inbillar mig att jag känner lukten av bränt socker inifrån min hjärnas övre högra hörn, längst bak, och att jag hör bitar som lossnat från mina fingernaglar falla ner på golvet och att jag ser dem försvinna in i den gammalmodiga mosaiken. Ceremoniell är vad jag är och det är en plåga. En busstation är var jag befinner mig och det är en slump. Jag väntar på en polare, som för all del må heta Gondot - hahahaha … vill jag någonsin begå ett självmord så lovar jag att garva ihjäl mig! Jag för min vänstra näve till min käft och hostar; bara en gång och mycket diskret, liksom för att adressera mig själv en mening i stil med "jag ber om ursäkt för mina billiga associationer, men säkrare än vad jag är för dem kan jag inte vara för något annat". Jag: ett bakåtskridande stilleben, vars förmåga att verbaliseras jag betvivlar. Desperat ovillig att ställa mig själv frågan "är jag på rätt väg?" söker jag se innebörden där jag är, där busstationen står och stirrar in mot intet. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * S 2 E 1
– When it comes to history – at least what history I have come to know of – it is often said to be a cause and a "trigger", so to put it, for nearly every (historical) act. I have made a footnote about having consciously chosen the word "act", which can be found at the end of the written version of this speech, in case I neglect to come back to the matter… Äsch. Jag drog av mig VR-hjälmen och lät den falla på golvet bredvid mina Adidas. Reste mig upp. Jag kunde höra den måttligt manliga rösten från hörlurarna försvinna successivt bland ljudet av allt tuggande, medan jag släpade mina steg och mitt flyktiga humör mot hoppfulla skuggor. Jag hade nog gått miste om ett antal hjärnceller, kände jag, och jag undrade om det var min fysiska, mentala, eller blott ekonomiska hälsa som stod för notan … Jag stannade tlll. Lyfte mina händer och strök fingrarna över mitt kranium. Mitt hår var borta. Jag måste ha rakat mig själv, igår eller nå t, tänkte jag. … Däcka här och var – det var ju skitvanligt. Så snart hjärnan la' av och chansen äntligen fanns att njuta av sin blotta mänsklighet, så gick man miste om den bara därför. Stående eller sittande – det kvittade; man lutade sitt huvud mot någon annans, mot ett par kuddar som låg i en hög intill väggen, mot torra sidan av en fönsterruta, och bara gav upp. Jag säger det: samma skit gäller för kärlek – vid dess höjd och fröjd eller vid dess avsaknad likaså, är det bara en jävla uppgivenhet. Vad världen saknar är sanna kompisar. Gärna några dårar också. A ja, du ser – var man vaken så var man olycklig. Hahaha – fy fan, va' absurt! Tanken huruvida all denna strålning man utsattes för var värd sitt pris slog en som ljudvågor från en väckarklocka. I längden tappade man följaktligen uppfattningen av datum också. Var det snö så var det vinter. Var det slask så var det vår. Onanerade man så hade man klarat sig hem. Jag ryckte åt mig en broschyr och spolade ner blicken till hans jävla fotnot: "Event, as if speaking of history in terms of computer programming, which happens to be the field ultimately dominated by the tandem of cause and effect" hade visserligen passat bra … "Incident, as opposed to accident" hade visserligen även det passat bra … Men "act", det skänkte historian ett delikat anslag av både medvetenhet och dramaturgi … bla bla bla … – Jaha … OCH? Jag sparkade upp den solida sammetsporten och gick ut. Natten hade fallit över marknaden som ett svart linne över en grann kvinna, eller snarare som en svart hand som vill slita åt sig en kvinnas granna linne. Men marknaden kämpade emot. Marknaden var inte lika kåt som natten. Jag hittade ett hörn där jag ingen kunde höra och mig ingen kunde se och satte mig på gruset. Plockade fram min bärbara dator och skickade ett snabbmeddelande till min langare. Snart hade jag mitt knark. Téformat. Diskret. Bra. S 2 E 2
Citroner och så na grejer – syrlighet överlag – det hade jag på något vänster förknippat med luktsinnet ända sedan min tidiga barndom. Var det smaken som gällde, var det jordnötter som fick igång mig. Och så var det även nu. Jag stod där, medvetslös … Mina fotsulor var alldeles sönderbrända sedan jag tagit det där jobbet som statist åt de där Ungrarna (Spanjorerna kom senare vad jag minns) så de kunde inte känna ett skit, och mina vader och lår har för övrigt alltid varit dugligt muskulösa och tåliga, så att stå medvetslös var inget problem … Ja, mina fotsulor kunde som sagt inte känna ett skit. Mina ögon var slutna … hängivna åt en sömn bortom ultraviolett. Mina öron kändes som molntussar. Min näsa luktade sig själv … när jag plötsligt kände smaken av jordnötter på mitt tandkött och tungan började röra sig – vilset och misstänksamt till en början. Den inspekterade mina tänder, en efter en – nosade liksom bara på dem och drog sig åter tillbaka. Längst bak, vid min nedre tandrads högra ända, var det någonting som inte stämde, en tand som kändes skör bara man snuddade vid den … Hjärnan började kräva en roll i perceptionsförloppet; en alltmer central sådan, naturligtvis … Den tog så småningom kontroll över tungan och tvingade den trycka sig mot den främmande skörheten. En liten strimma blod kom ur det skära benlösa köttet samtidigt som mina ögon blinkade till. Jag tittade på havet, hörde ljudet av vågor, kände lukten av salt. Någonting lossnade inuti min mun och jag spottade ut en liten grussten. Smaken av jordnötter sög åt sig den av blod till en egendomlig blandning av sött, beskt och pikant. Jag svalde. Någonting prasslade till därinne. Det var snarare hörseln än smaken som reagerade. Jag gapade och körde in tumme och pekfinger i käften. Snuddade vid något plastpapper. Drog ut omslaget av en Snickers. Fick ett hostanfall. Hostade ur mig en tia. "Jaha" tänkte jag. "Ytterligare ett fall som ingen polikommisarie kommer att reda ut". Jag menar, det enda minne jag har av skopolamin är att ha sett en dokumentärfilm på vbs.tv . – I'd say I'm moving on pretty much as easily as I'd say I'm stuck, mumlade jag. Mumla – det var ett av mina vanligaste sätt att anteckna, d.v.s. frigöra minnet, mer eller mindre. – Twisting static! vrålade jag. Inget eko. Min röst försvann successivt bland vågornas tuggande brus. Jag tackade havet för en déjà-vu och beslöt att inte grubbla vidare på va fan en frestelse egentligen är. Stoppade min högra hand i respektive bakficka. Plockade fram en broschyr. "V.R. – Virtual Rhetorics" löd loggan. Följd av en text. På baksidan stod ett handskrivet ord. Skrivstilen var min egen: Amid S 2 E 3
Nästa dag … måste det ha varit. Klockan på väggen visade några minuter över halv åtta. Jag hade stigit in i en bar, och min saliv skänkte mig ett materiellt minne av att ha rökt. Livet är tjatigt tänkte jag, och undrade en stund huruvida ordvalet inom denna triangel av subjekt, predikat och predikativ verkligen var ett uttryck för de tankar som ville fram. * * * * * * * * * * * * * * S T O P P * * * * * * * * * * * * * * |
Nästa text
Föregående
Onward |
