Igår
så var
du på
besök hos nån
vars far
höll på
att dö.
Idag
tar släkt
med fler
adjö.
Sånt spel!
Att stå
så där
i kö.

Det höll
vi med om (trist
men sant)
när du
kom hem
från din
bekant.
Man ser framför sig varje fjant:
Ska kondolera likets tant.
(Jag menar din
väninnas mor:
beklädd i svart;
i sorgens jour.)

Ett bräckligt sken
av 'höghet stor';
som Gud
varpå
så klart
de tror.

Nåväl.
På söndag däremot
så är vi bjudna till ett dop.
Du köpte-en gåva: framtidsskrot.
Jag angav blott
en kostnadskvot.

Med skrin
och mången vildsint gest
spås tvillingknattarnas
protest
mot hartsinsvept
och skäggig präst:
Ett första tvång
förtäckt
som fest.

Men frånsett besk
samhällskritik
så är ju du
den som vill dit.
Du tror dig mäkta sätta spik
i kistan för din inre split
om tvillingfostren som med flit ändå
fördrevs
än
då
finit.
Du vill att sakrament och skit
ska tjäna som en avskedsrit.

Mot strömmen vill du alltså gå
och frångå det koketta skrå
som tänkt välkomna kroppar två
till denna alltets trånga vrå.

I sak
vill du
ju ta
farväl
av vyer man grubblat ihjäl
– som folk
nyss tog
av gubbens själ …

Ja, klyftan är nog för rejäl,
oavsett riktning – vilket språng!
Från livets stökiga perrong
till intets gapande-environg:
en svårbejakad övergång.

Det är visst just vad hösten är:
övergångsartad, arbiträr
– en skenridå
som ungefär
ska hålla värme-och-köld isär.

Sommarn och vintern dröjer mol
vid varderas
motsatta pol
i fråga-om närhet till vår sol;
åter i år
så som i fjol.
Knappast nåt relativt i det.
Däremot vår och höst, du vet,
bägge-är ju blott
(rent okonkret)
en akt
av tings
förgänglighet.

Årstiderna:
de går
på led.
En del
vill inte hänga med
ty hösten tycks
ett dödsbesked:
att "sommarn skrider" blev "den skred".

Andra vill ivrigt sig bereda och har tidigt köpt in ved.

I år
blev det
en höst
av sed:

Begravning. Dop.
Nån chosig ed.