alla dessa
frenetiska till och från.
berätta varifrån du är
och inte hur det kommer sig
att du är här.
jag kan inte överblicka allt.
du fyller tomrummen
nu, sedan och borta (då).

vi höll det allt för enkelt,
lika lätt som det var.
dina ögonbryn faller ihop.
mitt leende gör lika mycket
som mina stövlar trampar på
i rät linje, linje, linje.

naturligtvis är det så
att alla papper skriver
bättre än våra händer
i våra handflator.
våra egna främlingar,
otåliga som de är
med dessa ord,
så även med mina händer.

jag ska berätta för dig
att jag tog lappen
jag hade lämnat åt dig
och lät göra den
till en kanna
att hälla svart vatten från.
precis som min hand
kastar en skugga över orden
jag kliade i handen.

allt är nu i mörkret
och att reda ut det
är för sent.
nu kör vi på, helt enkelt.
halvt och halvt uppgjort.
fick tro att det mesta
skummades i våra blå ådror.

räkna med tåget
och dess stationer.
jag lägger huvudet bakåt.
hur kan jag
vara din enda?
kan du bli min?
mitt hjärta bleknar
i detta sentida ljus.
vägskyltar längs rälsen,
tåget rycker ut.
gillar (vet det) nuet
såsom det förflutna.

du kommer inte
att få prata till punkt
till nästa gång.
hon lär mig,
jag lär dig,
du lär mig
att säga linje, linje, linje - rät.
du dansar
från dina knän (och upp)
i slutet av natten.

närhelst
vi hittar det,
det (är vad) som är kvar
i mina händer och
inte dina,
som vi sitter kvar med.
bara fullt nog
att veta:
du är jack,
jag är gin.
stoppar in våra hakor
för att skratta hårt
och sjunker ned på våra knän
för att gråta.
jag är helt bedövad
av din bedövning.

åt sidan!
jag behöver vara ensam.
en hel del att uppfylla,
en hel del att göra heligare.

det är sent.
jag växte ur mina ögon.
jag höll så stilla fast vid
vad gör vi med svetten
under våra skjortor,
våra kläder.
sova, dansa, räta ut ryggen.
att passera mig
i dörröppningen
och låta mig fånga dig
i väntan igen.
jag kan nu se dina kindben,
du var inte för mig.
vi är inte samma ras.

åt sidan!
sommar för alla!
kan inte hålla så länge.
kan det hålla så länge?
sommarrop!
åh, sommar!

beviset
är bara i en fläck,
ett blåmärke
i att återskapa
ett andetag,
återintag.
mina ursäkter är
mina stövlar på marken.
det enda högtidliga ljudet,
en sent kommande vår.

jag kommer upp bakom
allt jag kan dansa till.
musikerna stämmer upp.
vi sliter upp våra armar,
du gör våldet härligt.
jag skall göra harmoni
av allt detta.
jag betäckte dig,
men jag såg dig inte
som jag sett dig nu
i denna gräsets säng.
hälften där
och så får du
andra hälften här.
du måste tänka efter.
du lämnar också
mycket tid
för utlåningen av dig.

skäms inte för dig.
var inte rädd för tingen
bakom dina öron.
men jag kan inte tro
på svammel
och vara
mitt hjärta och dess
obeveklighet
dubbelt upp.
vad jag har
är snyggare än
vad du säger, "sjung".

åt sidan!