Han sitter med blyerts och skrivblock redo, börjar skriva men känner sig oinspirerad, men skriva vill han, om någon som han själv, alltså en tänkande och skrivande person. Självbiografiskt? Ja, kanske. Något i tredje person och preteritum.

"'Någon gång i livet måste vi inse att ingenting kan tas för givet', skrev han i sitt block och undrade samtidigt om det var sant. Det var höst och snart vinter, den grå dimmans tid, köldens helvete men också rimfrostens sagolik. Det var väl ändå en självklarhet, årstiden, något givet.

Han lade ifrån sig pennan, en svart Mont Blanc. Reservoarpennor gav inspiration. Det var något speciellt när den mötte papperet i en moleskinebok.

Han gick ut i köket för att laga frukost. Katten strök sig inställsamt mot hans ben för att klargöra att det var dags att fylla på matskålen. Det gjorde han med glädje medan kaffeapparaten trivsamt stod och puttrade.

Katten åt hungrigt, och han bredde några knäckemackor, alltid samma halvgrova sort med engelsk cheddar på. Fasta och enkla rutiner lämnar fältet fritt för tänkande och planering av dagen. Som om hans dag behövde planeras! Nja, varför inte?

Det var dock en del som behövde göras."

Var det bra skrivet, frågar sig skribenten och kliar sig i huvudsvålen med blyertsen. Spetsen knäcks och blodvite uppstår. Väcker texten intresse? Tveksamt. Vad skall hända sedan? Något dramatiskt? Skall hans karaktär sticka till affären, bli påkörd av en buss, möta ett UFO eller ge en slant till en tiggare? Men vem har pengar på sig i plastkortens tid och dyr-elens månad?

En höstfluga surrar irriterat omkring i rummet och gör det svårt att tänka. Han orkar inte öppna fönstret och släppa ut den för en säker död. Själv ogillar han att döda, ens småkryp, så kylan får göra jobbet. Han har slutat blöda i hårbotten och nynnar på Fångarnas kör ur Verdis opera Nebudkadnessar. När han kommer till sista versen ringer telefonen, just som han petat ut en torr snorkråka.

Det är hans åldriga mamma. Han undrar hur förvirrad hon skall vara idag, men det är den gamla vanliga gaggigheten om att han aldrig kommer och hälsar på. Det är sant för han orkar inte med Tristessens boning som han kallas Kalfröjdens äldreboende. Det blir en lång pratstund där han interfolierar med lämpliga ljud. Han hittar ännu en torr kråka. Du lyssnar inte, säger mamma, men han svarar inte, eftersom han inte lyssnar. Till slut är lilla mamma klar och han återgår till skrivandet. Han läser det skrivna och svärtar allt med en nyvässad blyerts. Inte bra det där, motiverar han tilltaget för sig själv.

Kråkorna är slut så han går ut och hämtar tidningen. Ointressant, totalt ointressant!

I stället sätter han igång radion och lyssnar på Naturmorgon som handlar om kråkor.