som om din död tystar mig
som om din vitbleka kropp i lysrörsljuset
den öppna munnen
som nyss grep efter luft
pupillerna hur de drogs ihop och blev som små små hål
ur vilka du inte längre ser
det finns ingen kvar där i
som om döden tagit orden ur mig
jag förmår inte använda några
hårfästet som är samma
som alltid
hur mjuk din arm fortfarande känns
värmen kvar i den
svett vid armhålorna
ni får sitta kvar så länge ni vill
säger sköterskan alldeles för högt
som om ljud kunde finnas här
som om ljud skulle få finnas
som om röster
efter dig
omöjligheten i att min bror
flyttar gosedjuret lite närmre din kind
hon är inte kvar
vill jag skrika
hon är inte kvar längre hon märker inte det där hon kan ju inte se mer
hon kan ju inte känna mjukheten i låtsaskattens päls
kan ju inte le mot de glittrande rosa ögonen
men
som om din död
att du inte andas mer
har tagit orden ifrån mig tagit ljuden från stämbanden
gjort en omöjlighet av att tala
lakanet är skrynkligt och dina fötter i vita sjukhussockar
jag ser mina händer trä av dem
trä på dina egna mörklila
med silvrig rand
tårna är fortfarande varma
de böjer sig inåt som de alltid har gjort
som de gjorde alldeles nyss också
när du grep efter luft med munnen
när dina lungor svämmade över av slem
när de stängde av syrgasmaskinen
och lät oss
sitta här så länge vi ville
jag tror inte att hon menade vad hon sa
sköterskan
jag tror att de kommer att köra ut oss tillslut
men jag vill sitta kvar för alltid
tills tiden tar min tid
som den tagit din
hur ska vi klara oss nu
frågar jag min bror
utan röst
han svarar inte