Det regnar i Broriket, Aureola, jag ser
hur dropparna faller, och med sinnena sker
något märkligt som aldrig förut jag har känt
Likt en lampa i hjärtat någon hittat och tänt
Det regnar i Broriket, gränserna flyr
det finns ingen bergvägg längre vart blicken än styr
för jag anar oändlighet i vädrets glans
silhuetter som var öar, och vill fly någonstans

De broar som leder oss mellan öar och strand
blir glimmande bryggor, liknar silver i brand
Vattnet krusas inunder oss, tycks längta bort
mot det stora jag anar fastän ögat är torrt
Att ingen berättat det förut för mig
att det salar finns som denna, hur kommer det sig?
Aureola, visst håller du med mig om det
sådan skönhet måste angå allas vår menighet?

Det regnar i Broriket, och jag ser evighet
en värld som blir större, och hur litet jag vet
om vårt ursprung, vår framtid, dess sanna natur
Varför är taket ljusblått, varför finns det små djur
Långt innan vi människor salarna fann
vem i hela världen gjorde så att lamporna brann
och vem odlade grödorna så att vi fick
mat att äta, ja, vems var detta strålande trick

När ingenting återstår av ditt regn som stängts av
med blåsten i släptåg, den som vågorna gav,
skall jag längta till nästa, dess dimsky så grå
och mitt hjärta skall bulta, det kan du lita på
Det var som att ställa sig under en dusch
gjord för själen, åh, det var som att gå på en kurs
och få lära sig varför vi finns nu och här
Att en fortsättning är dold för oss uppenbart är.



11/2 2023