Hade velat rådfråga oraklet ifrån Delfi
om fotografierna på ansikten som strös
och det populära i att lägga ut en "selfie",
vilket förr var ansett dumt långt bort i hedenhös.

Fordom var ju bilden mest ett magiskt ritual,
underlättande en fångst av byten på en jakt.
Då var djuret målningens subjekt i grottans sal,
inte jägaren, som endast ägde bildens makt.

"Selfien" utgör fotografen själv som huvuddel.
Huvudsaken är att synas själv på kamerans kort.
Bakgrunden blir vad som helst men aldrig riktigt fel;
huvudet på egot är för skrymmande och stort!

Förr sågs landskap och natur som vore de en del
av en människa med hennes psyke och gestalt.
Nu tas foton på sig själv i halv bild eller hel,
ignorerande allt runtomkring för bildens halt.

Richard Bergs naturbesjälade verandakvällar,
visar halva människor i andäktig profil,
inte festivalers selfietryck med allsångssällar,
blott belyst av kamerablixtens flash i en mobil.

Caspar David Friedrichs dimhöljt suddiga figurer
gjorde förr staffage åt månens trolska ödesmakt,
inte uppspelt fåniga och flinande filurer
i de landskap som de anser matcha deras prakt.

August Strindbergs bilder, laddade med hett humör
och Carl Larssons söta, familjära kräfttablå,
Edvard Munch med ångesten i blåaktig kulör
var ju inte själviska som "selfies", apropå!

Andra har en annan syn och annorlunda värden.
Ett exempel visar helige herr Bernhard av Clairvaux,
vilken endast hade själens kamera på färden
genom tillvarons och själens mystifika vrå.

Han såg varken skogen eller sjön på promenaden
och såg inte egot som ett önskvärt bildobjekt.
Bernhard sökte själens närkontakt med "Gud" av tredje graden,
inte visa skallen sin som högsta livsprojekt.

                                      *

Verkligheten kring oss verkar finnas blott för stunden,
yttervärlden existerar blott ett ögonblick.
Landskapet hör upp att finnas plötsligt, på sekunden.
"Selfien" själv är borta efter kamerans korta klick.