Sara Larsson hade silverelefanter på jeansen
du berättar att du såg annonsen med Vila i Frid
nu hörs klockklangen från den otäcka kyrkan
den förfärliga väldiga iskalla groteska kyrkan
vi måste väl ändå gå in i den djävulska kyrkan
varför måste vår vän ligga död i en kista därinne?
vi kan väl inte bara kliva in mitt i en begravning
det kan vi visst är du rädd för att Gud ska bli arg?
det dundrar och gnisslar från porten så att alla hör
vi går över graven till någon som dog nittonhundra

Jag minns hur punkrocken dånade i halva Fagersta
och jag la märke till dina silverelefanter på jeansen

dom säger att det var din bror som hittade dig
ska du sugas in och försvinna i kyrkans spöklika kyla?
har vi inte lärt oss än att lindra Kristendomens skräck?

dina tjugo år av gnistrande underbara smycken
och fantastiska science fiction outfits är slut
den milda och vilda sömmerskan kommer aldrig tillbaka
det är omöjligt att det är så men det är så

jag minns hur du klippte djursilhuetter ur tyg
och att vissa av dem var elefanter i silver
du hade Joy Division på hög volym i ateljen
symaskinen kompade Ian Curtis sång

jag minns en kväll när du hade kommit hem från Anderna
du berättade om hur allting stupade nedåt
att det var tur för dig att du inte led av höjdskräck
jag har för mig att platsen heter Maccu Picchu
den finns på en massa bilder från Peru

jag minns när du kom sent till norrlands nation
du dansade som en midnattsgalning på discot
och du var älskad och hatad för dina smycken och kläder

porten dundrar och en till person kommer in
några snyftar och någon gråter hysteriskt
javisst vi stötte ihop under åren då och då

det var hon som dansade fullständigt crazy till punkrock
i urtvättade blåjeans med silverelefanter på