Hon som ständigt är på sin vakt mot alla främmande blickar och ser till att de krusningar på ytan som skulle kunna vittna om inre oro aldrig kongruerar med rörelserna på djupet, hur kan hon luta sig tillbaka ens i sin egen kammare? Skräcken för att avslöjas medför en förrymd brottslings mentalitet.

Den här människan skriver dagligen en egen historia, försöker att forcera och formatera sitt beteende så att det passar ihop med berättelsen. Men berättelsen är inte koherent, nej långt ifrån. Brottstycken och sekvenser strävar åt olika håll och kämpar fast utan att lyckas för att slita sönder hennes identitet. Dessa tankeprocesser upptar sådan evinnerlig tid och enorm plats att det riktiga livet bara existerar som ytterligare en parallell saga, ett sidospår, som hon aldrig får tillfälle att växla in på.

Men det är inte heller meningen, denna fantasivärld i fragment har aldrig skapats med intentionen att den skall eller bör förverkligas. Drömmar och planer skulle sägas alldeles för mycket om djupet, den ogästvänliga avgrund som inte ens vederbörande själv kan se ner i utan att drabbas av svindel. Och nu pratar vi inte om den lite nervpirrande känsla som uppstår på toppen av en berg- och dalbana. Nej, det rör sig om ren och skär skräck som griper tag i hjärtat snarare än pirrar till lite bakom pannloben.