Nu är det förött, tänkte mannen och log
under drypande kjortel och krage
min kuse är död, bort från plågor han dog
på ett fält som helt nyss var en hage
Här är manfolk och riddjur som ligger i travar
de kommer nog aldrig att läggas i gravar
utan långsamt och fridfullt förvandlas till mylla
I hemlandet skall vi dock hjältarna hylla
som sover i sörjan på mage

Du strålande kung, alltid eldande karl
har du någonsin sargats av kulor
Du fegar rakt inte, det till ditt försvar
tör väl nämnas bland trampande sulor
så det blir aldrig sagt vad som aldrig får sägas
Vi lönas om bara vi låter oss mejas
ned till slamsor och mötas av grinande trynen
från fiendetruppen, åh, ve oss den synen
till skrän som från skriande mulor

Om jag är en and är Min konung en svan
och vårt slagfält den glimmande dammen
Du strider så skickligt, som självaste fan
aldrig redo att ståta med Skammen
ty din stolthet är högst av de höga bland bröder
ditt hjärta får blod, men ditt manskap förblöder
liksom fiendens fotfolk, som också skall lönas
Nog hörs från dem jämmer, det stapplas, det stönas
bland offrade mänskliga lammen

En gräns ack så bräcklig från början är dömd
när den brister blir dammen en öken
Du lyfter, kan just aldrig hålla dig gömd
så du stiger med ropen och röken
Det är Storheten själv som till hemmet far åter
vid liv såsom alltid, men innerst den gråter
Du skall slicka de ömmande, ömkliga såren
försöka förklara dig, värna om våren
likt andra historiska spöken.

18/3 2023