När tiden är en önskan som är uppslukad i medvetandet, är att vidta åtgärder detsamma som att lägga tid på att sova.
Jag kommer in från en del av en ständigt roterande cirkel och jag börjar vända med den cirkeln.
Efter en tid går jag ut ur den cirkeln, men cirkeln fortsätter att vända.
Tiden är den bit av livet som går emellan för mig.
När jag går in i cirkeln möter jag tiden, när jag kliver ur den försvinner begreppet tid.
Eftersom cirkeln vänder som en helhet finns det inget som heter tid för mig.
Jag tar tag i det och sätter det i siffror och börjar räkna.
Den här gången vet jag inte var jag kom in i cirkeln eftersom jag lever varje ögonblick som att ett ämne brinner när det kommer in i atmosfären.
I en sådan tid försvinner mitt minne och jag kan gå in i en ny början med ett upplyst öga.
Den här gången, som en förändring, är allt jag gör att ta en titt på de materiella värdena, fastställa avståndet i andliga behov och åldras med stort hopp, som om jag mediterar över en novell.