Våren hade just kommit,
fåglarnas höga kvittertoner, sjöns vackra silver gnistor
O all den ljusgröna nyvakna späda livskraftiga bladgrönska som åter pyntade den vackra nejden.
Men något låg kvar från i fiol, och stank.
Något som bara låg där och tog plats, i kulissen...
Våren var ju här, den hade ju kommit!
Det där som man inte vill prata om..
Vadå? våren är här, njut nu!
Det där som hände i höstas, du vet?
Det där som gömdes i snö, och som..
Som vi inte längre pratar om.
Den där båten vi glömde dra upp som nu är ett vrak.
Den där vanten som frös fast i isen.
Den där killen vi lämnade kvar i snödrivan.
Den där tanten med hunden som glassbilen körde över, hunden alltså.
Den där ensamme gubben vid kajen den kvällen.
De två tvillingarna vid bryggan den natten.
Jag lämnade kvar dem där de var,
där de satt på en bänk o tittade ut över havet ensamma lämnade kvar...
De dyker aldrig upp igen,
utom i mitt minne, då våren kommer
och då fjolårets löv påminner mig om hur vackra de en gång var
nu är de bara, och endast bara
lämnade kvar.
För nu är den nya våren här
och allt är glömt,
eller gömt.
Vi glömmer ofta att fjolårets löv göder den grönska vi kan se idag.
Tack, allt det kvarglömda för att ni förgyller förgänglighetens vackra ögonblick!