Jag lutar mig åt livet som varit 

återblickar som ömsom 

känns behagliga

andra inte lika behagliga.

En del har sårat

andra glatt mig.

det har varit mina medspelare 

mitt liv på livets skådeplats.

Konstigt nu när jag lutar mig bakåt

bara ser jag molnen

precis som mina tankar om livet.

Jag ser inte solen som alltid skiner 

över jorden någonstans 

i mitt liv lite mindre.

Hur ska jag ta upp mig

från mitt psykiska mörker

som känns så närvarande.

Nu när många år lagts till mitt liv

borde ljuset bryta igenom mörkret

vara medicinen som för mig igenom

allt som tyngt mig

i alla år!