Med blöta kläder vandrar jag grusvägen hem
Regnet öser och mörkret faller
En ridå mellan gott och ont trillar ner
Jag fryser och huttrar när jag grusvägen bevandrar
Mitt liv är en saga i en idyllens mörka skog

Vandrar upp, upp för bergets brant
Medan regnet det plaskar och åskan mullrar
Mina kläder är blöta och våta
Min nakna hud därunder fryser och smärtas
Jag söker någon snäll som kan värme mitt hjärta

En vacker pojke vandrar grusvägen fram
Ler emot livet och utstår våldsam smärta
I skogens märka dunkel vandrar han sakta fram
Räds ej mörkret men saknar värmen
Av närheten hos det kvinnliga könet

Vill omfamnas och omsvepas i varma armar
Få känna glädje och stirra in i tindrande ögon
När han sakta vandrar den dunkla grusvägen fram
Fryser och huttrar i det dystra kalla regnet
Värm mig skriker han ut

Pojken börjar springa
Regnet öser och han hittar inte hem
Han saknar värmen och doften
Saknar trygghetens stoft i ljuset
Det dryper om kläderna och han trillar i leran

Skriker ut sin smärta och gråter
Vill bort från planeten in i värmen
Få omfamnas av en räddar
En frälsare i hans armar

Så med leriga och blöta kläder reser pojken sig upp
Börjar sakta bevandrad grusvägen fram
Kall och huttrande fantiserar han om värmen
Ifrån det andra könets ömma armar
Och dess strålande värme i doftande harmoni

Pojken gråter och ber
Ta mig härifrån jag orkar inte mer
Men han får inget svar
Och den lilla pojken fortsätter vandra
Vilseledd i regnets makter
Och utlämnad till kylans makt