Jag tittar ut genom mitt fönster, det regnar där
Vattendroppar slår så hårt emot glasets kalla yta
Likt tårar som rinner nedför min kind
När jag i min ensamhets enkla boning skriver poesi
Förtrollande ord om glans och glamour
Slag, efter slag, slår regnet ner, åskan dånar

Mörka moln, mörk himmel, jag gråter till symfonin
En orakel siar om min framtid, drar handen genom håret
Blötlagda gator står där folktomma, dystra tider
Ensamheten drar sina streck i mitt skinn
Jag skriver med bläck, ord utan mening
Försöker skapa liv av det som är dött
Men har ingen fantasi

Ord, regn, dom faller båda ner, det är så lätt
Tunga ord, tungt regn, mitt glasparti får det inte lätt
Min dysterhet, min glädje i mystik
Allt syns i ordens lätta, svepande drag
Med ton i mun, läser jag upp, harklar och sjunger
Piskande tårar slår emot mitt fönster
Jag funderar om änglarna gråter i sitt dunkel