Vi gav varandra
konstgjord andning
Bara för att vi
var rädda för döden.

Men det spelade ingen roll,
för i en pulserande folkmassa
som sjunger med i texter
vi aldrig lärde oss
slår hjärtat i takt till musiken.

Och ibland tycker jag
att det är sorgligt att
vi inte förstod att skriken
runt oss var hurrarop.

Vi var så fast i panik att
det inte spelade någon roll om
vi kände till dem på scenen.
Eller om vi dog av vattenbrist,
syrebrist, kärleksbrist...

Fast ibland tror jag ändå
att de räddade livet på oss.

[Jag var trött på att inte leva,
bara för att jag inte ville dö]