Jag är ute på tunn is, vid gränsen till nya dimensioner
Känner inte igen mig, vem är killen i spegeln
Trummorna slår i horisonten, mitt hjärta blöder
Tungorna går varma i flamman av heta rykten
Bortblåsta vindar intrasslade i flockande stim
Jag känner mig illa till bords, vill spy blod
Men mitt hjärta blöder likt trummornas slag

Visslande vindar i kaminens brus
Harmoni sprids i varje hus, men tårar rinner utmed
Jag gråter av mannen jag blivit, känner inte igen mig
På tunn is hissar jag segel, trotsar mitt mod
Jag är en blänkande riddare med pennan till vapen
Biter mitt tugg och ror min fångst i land
Ett lugnande brus ekar inombords i harmonins fylla

Sakta förblöder jag i rampljusets ljus
Ingen ser, ingen hör, hur jag inombords gråter
Skriker ut tomma ord i tomma luften
Inga blickar, ingen oro, ni saknar modet att se ljuset
Men skriker efter ryktena som värmer hatet i grytan
Bortom sanningens omslutande värld
Gryr gryningen och friheten gror
Men livets alla bestyr är likt en soppa till jul
Liksom denna texten är en ren soppa av ord
Slänger jag ur mig skiten och kniper käften

En blänkande riddare bakom rampljuset
Ser sanningen i vardagen men blundar för verkligheten
Borde krossa alla speglar, förinta demonerna
Men känner inte ruset som krävs
Och lägger locket på, låter soppan koka
Tills tidernas begynnelse slutar inombords slå