Han kunde inte nöja sig

Med evigheten

All samlad tid på jorden

Höga ambitioner och ideal

Och universum var hans mål

Och ett oändligt universum

Så stort att det övergår

En människas förstånd

Till oändligheten ville han resa

Nere på jorden vandrar jag

Fortfarande omkring  

Med motiv som en sannings

Och sedeundersökande diktare

Den nyckfulla naturen

Spelar oss ett spratt och inverkar på

Vår längtan efter harmoni och lugn

I en idyll för älskande par

Har människor i det förflutna irrat

In sig i en analytisk återvändsgränd?

Och analyserat sönder människors psyken??

Vad blir det kvar att tro på

När sanningen om oss blir avslöjad?

Hur mycket av det förflutna är det

Vi inte förstår och saknar tillräckliga

Kunskaper om i dagsläget?

Det vi vet om oss människor; räcker

Det till för att kunna leva hyggligt?

Taleptox Skrev

Den 20240222

<+>