ja
visst
jag menar lever som fan
tjänar bra med pengar
visst
jobbar inte ihjäl mig
sa nej till 120.000 i månaden för
för jag ville ha en utmaning
ja
och visst, visst hade de kanske varit bättre att ta dem pengarna
men 40.000 är också bra betalt,
och allt handlar inte om det,
det är inte det jag säger.
Jag vet inte vad det är jag försöker säga.
Allt är så konstigt
jag vet inte vad jag känner, riktigt.
Jag vet vad jag borde känna,
jag borde känna tacksamhet, men också skuld
skuld till alla som har det sämre än mig,
jobbade länge med folk från Ukraina,
och jag kände en konstig skuld.
Inte för att de va/är mitt fel, det som händer där,
eller för jag tror om jag mår dåligt över det som drabbar dem hjälper dem,
utan, mer… svårt att känna något annat liksom.
De kan vara därför jag sa nej till 120.000 i månaden pengarna mest av allt…
varje unik situation fyller mig med så många sidor av den,
jag tror det gör att jag dragit mig ur det.
Allting,
allting som är och allting som händer.
Jag känner ingenting längre, för känslan är för trött
trött på tacksamheten, och skulden,
och sympatin som aldrig hjälpt någon
och
och det tragiska,
alltifrån stor tragedi till mindre, vardaglig tragedi
den stora ondskefulla agendan,
de alla små oförklarliga och oåterkalleliga felstegen
som sker, lika oskyldigt som en enkel dialog mellan två personer.
Allt är rätt, och allt är också fel, samtidigt, och dessa perspektiv trängs i mig
tills jag inte längre vet, vad som är vad längre…
vad är ondska? Vad är godhet? Visst, enkelt om man väljer att bara se situationen, isolerad
men dess betydelse över en längre tid, då suddas gränserna liksom ut, mer och mer
det kan faktiskt vara så, att de bara är människan som bestämt sig för att dessa två saker är något…
vi tycker rättvisa är viktigt, men samtidigt så är allt så himla orättvist, vad säger det om vad vi tycker, egentligen?
Alla vill ha kärlek, visst, men visst känns det mest som om alla vill ha den kärleken som inte vill ha dem tillbaka?
Vi vill ha en gud stor nog för att göra oss obetydliga…
vi vill bli dyrkade, själva också…
så många ingredienser, blandade tillsammans, man kan inte längre urskilja den ena ingrediensen från det andra, och alla ingredienser försvinner, dem tar ut varandra.
Jag lever ett liv, men det känns inte som mitt längre.
Jag går upp, dricker mitt kaffe
jag är i ett mönster, visa mönster gillar jag.
Andra känner jag mig tvingad till…
sak efter sak, vissnar för mig
jag vet inte om det är kärlek jag vill ha, längre?
Är hellre anonym än dyrkad
det folk inte inser är att de finns frihet i anonymitet
jag vet inte längre om jag faktiskt tänker
jag ser en massa, en massa små saker som många verka missa
jag ser en massa saker utan att reflektera över det jag ser
jag bryr mig inte längre ifall folk behöver mig
älskar mig, ifall jag är omtyckt
jag vill bara göra någonting, bra…
men samtidigt, så hade de där 120.000 löst ett par av mina problem
men också alldeles säker öppnat upp för nya…
jag faller ur tiden,
som en penna som faller från ett bord…
utan att nå marken
i ständig rörelse utan mål.
Faller inte pennan fortfarande utan mål, även om den är älskad? Saknad? Rik? Förverkligad?
Det är fortfarande en evighet i rörelse utan mål
ett liv i limbo.
Inga tankar
inga känslor
inget för mig att binda mig till
ett löst objekt
i rörelse
utan mål.
Tror inte någon kan fånga upp mig
tror inte jag vill bli uppfångad
tyngdlösheten är mer mig än vad jag va
ett liv utan ego
ett liv utan monster
ett liv utan drömmar
jord till jord
aska till aska
av jord är du kommen
av jord du skall åter komma
mea culpa, mea culpa
mitt kära barn
bli inte som mig
vidrör inte min inre död
mitt vakuum
en grav
där jag en gång fanns.