Allt är precis som vanligt
tror jag,

med sömniga ögon går hon in
i badrummet och gör sig i ordning,

som vanligt
tror jag

vi småpratar, skrattar
äter frukost

som vanligt
tror jag

hon tar morgonpromenaden
med hunden

som vanligt
tror jag

men sen är inget som vanligt

Stora tårar rinner
nedför hennes kinder,
svärtade av mascaran

Som vanligt, har förvandlats
till ovanligt

Jag låter henne
krypa in i min famn,
håller henne ömt
känner hennes sorgbrustna
andhämtning

först häftigt
sedan mer stilla
och sedan lungt

Vi står där
mor och dotter

jag ser in i hennes vackra
sorgdunkla ögon,
håller henne ömt

torkar hennes tårar
försiktigt
den noggrant lagda makeupen
är borta nu

kvar finns bara
skörhet
en längtan
att få slippa den här dagen

en vädjan

om att jag ska förstå
hur hon känner.

Det gör jag
hon får vara
liten
idag,

imorgon väntar världen
och då måste hon vara stark
igen,

men inte idag,

idag denna ovanliga dag
ligger hon
ihopkurad

under täcket och väntar på,
omtanke
och en kopp te.