För det är saknaden jag är rädd för.
För att den jagar mig,
kastar mig ner på marken,
spottar mig i ansiktet,
sparkar mig i magen.

Den skriker ord jag varken vill eller kan förstå.
För att den får mig att darra av skräck.

Eller är det avståndet?
Som sträcker sig, långt långt.
Det som särar på oss.
För det är ju avståndet som lockar fram tårarna.

Nej, det måste vara saknaden. Det är den jag har inuti.
Den som slår och river för att få komma loss, ut, bort.
Kom
Kom och slit den loss, ut, bort.