allt är kallt och rått
Hon fryser
det är blött och ensamt och ingen ser
och ingen hör hur hon sakta börjar gå
gå därifrån gå bort
oranga gatlyktor lyser upp vägen
men allt är suddigt

Hon raglar fram, klarar inte av det där fåniga testet hon lärt sig \"gå på de vita strecken, trampa inte utanför\"
testet skulle ju vara vid en tom vägkant inte på mittlinjen...
Hon snubblar fram
en blick över axeln tillbaks mot den lilla röda busskuren med vita knutar och sprucken glasruta - tillbaks mot vännerna,
en sista blick.
Hon vänder sig sakta om, ser på alla en sista gång som i trans.

de två vännerna Hon känt kortast tid, de två som är så gulliga tillsammans när de står och sådär lite blygt kysser varann i korridoren, och så svartrockaren på taket som hör ihop med den lilla dvärgen nedanför, och de två olyckligt förälskade och så tillsist de två som nyss funnit varann och som är upphovet till allt detta.

upphovet till allt jävla lidande
till all ensamhet
till Hennes stora svarta hemlighet som aldrig låter Henne andas och som alltid påminner Henne om Hennes största misstag någonsin

Hon vänder sig bort igen, ser bort längs den gråa svinkalla oranga oändliga ensamhetsvägen

tanken lockar - tänk att strunta i deras förtvivlade blickar som vill skrika \"kom tillbaka! lämna mig inte!\" men inte kan.

för deras slemmiga munhålor är fulla av skratt och saliv
- alltför upptagna

de står där
de Hon älskar mest av allt
de enda som betyder något
de står där stirrar på Henne med stora ögon, ja, enorma ögon
\"vad fan har Hon gjort!?\"

Hon vet inte
Hon känner inget
inget utom tomhet och kyla och hat

oranga gatlyktor suddar ut alla konturer utom den jävla ensamhetsvägen som hon för alltid från och med nu kommer att ragla fram på påväg mot ingenstans.



där de står - i chock.