Panikångest är en vanlig psykisk åkomma i dagens läge som dem flesta människorna får när dem mår dåligt.

Känslan du får när du åker på panikångest är ganska svår att beskriva i ord men jag ska försöka så gott det går.

Dem första tecknen är att jag mår väldigt dåligt, jag börjar skaka utan anledning sen blir det som stickningar i händer å fötter.
jag blir yr å mår illa, och lever i min egen lilla värld.
Jag börjar även storgråta och får kramper som e beskrivliga nästan som Epilepsi åxå utan anledning.
Den värsta känslan som kommer är att du känner att du bara vill DÖ, du kan tom få en svår attack som gör att du skadar dig själv, det har jag gjort några gånger.

Dem i min omgivning har svårt att lära sig å förstå hur det är, vad dem än gör så skriker jag bara massa konstiga å elaka saker till dem som typ Gå, dra åt helvete släpp mig för fan å rör mig inte.
Det enda dem kan göra är att försöka hålla om mig så jag ej får nån möjlighet att skada mig, men det e svårt för dem när jag ej vill det.

Det är väldigt svårt att beskriva i ord hur jag mår å beter mig, folk blidar oftast sin egen uppfattning när dem ser mig få ett anfall.
Min kille har väldigt svårt att hjälpa mig när jag får ett anfall eftersom jag ej släpper någon nära just i det tilfället, många gånger vet han ej hur han ska göra.

Det är jobbigt att leva med panikångest inte bara för mig själv utan även för dem i min omgivning.
Jag tycker speciellt synd om min son som tur ej än fått se mig ha ett anfall, eftersom jag mått så dåligt har pappan till honom fått ha honom 1 v längre än vanligt.
Vi brukar byta varannan vecka men tills idag har pappan haft honom i 2v så nu ska jag ha honom i 2v.

Såhär e det bästa sättet jag kan beskriva det på, kände att jag behövde skriva av mig lite.

Kommentera gärna å fråga om ni vill veta nåt mer.