Tiden somnar sakta in under evighetens hägrande sken
under ett täcke av blodröd melankoli vilar
livet på en bädd av stelfrusna rosor

nere vid det blygrå havet står träden
med sina brinnande armar sträckta
mot den tårfyllda himlen

och det vi vill nå
finns alltid precis utanför vår räckvidd

vinden piskar min törstande hud
och viskar tyst förgörarens namn