När vintern föll dök fågelskrämmorna från sina höga hästar ner och skulle äta upp mig.
Men jag sprang iväg.
När våren kom anfölls jag underifrån av nattsvarta ideal och en dold känsla av brunst.
Men jag sprang därifrån.

Sommartid och sand mellan tårna förföljer mig i mina mörkaste drömmar och gör att jag vaknar och svettas.
Men jag springer in i badrummet och spionerar på mina ovakna ögon för att se vad de ser.
Höstperioden ser säkert till att jag inte går säker då¨den från alla håll slukar minsta känsla av glädje och lycka. Lämnar smulor kvar för att nära mig med under vintern.
Men då står jag kvar.

Kvar och tittar ut över det som trots allt finns kvar där hela tiden.

Kylan bekommer mig inte.