Vita ansikten som skriker
Neger neger
Hon är neger
fråntagen sitt namn och sin rätt att skydda sig
Stoltheten spricker
Och blir till likgiltighet

Han är bögen i Hamdal
den enda
De skrek det till honom
för att riktigt gnugga in
ensamheten i hans ansikte
Och så blev han tillslut ensam på riktigt

Fetto, kossa, se dig för
Ord som sårar men henne skulle de aldrig nå
För hon hade redan stängt av
flyttat till sin fantasi
där maten var fri från farliga kalorier
Och verkligheten gick inte längre att nå

Och de alla hade samma fristad
att fly till
till toaletten, i hörnet av B-korridoren
Den var bara deras
När neger skreks för högt för att kunna struntas i
blev toalettväggen en stark axel att luta sig mot
När blickar suktade efter gemenskapen
fick toalettlocket röda droppar
När fantasivärlden låg på en annan radiovåg
blev toalettgolvet en försäkran om existens

Åh, denna banala verklighet
Fri från vemodiga violintoner och filmmusik
där lever vi

negern, bögen och Fettot

Där lever de
vita ansikten, bästisar och smala

Vi är ett annat folkslag