Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
[Kritik önskas. Den saknar något, den där yttersta udden som skänker känsla. Jag harat skrivkramp.]


Nästan som du

Kompakt mörker
och en puls som slår
alldeles för fort.

Mitt i allting som tog slut,
Jag dog, förintades, imploderade.
Och föddes pånytt vacker.

Och dina ögon såg aldrig mer
den brutna flickan i stål,
bara ett skimmer av silver.

Jag är nästan som du.

En kamp mellan ett inre och yttre,
En destruktiv dödsdom
som räddade våra liv.

Och musiken viskar aldrig mer
För den skrek sig hes och röstlös
Och startade min metamorfos.

Nu är jag äntligen vacker.
Har äntligen egna hjärtslag.

Men älskling, var tog du vägen?


Fri vers av Siera
Läst 655 gånger
Publicerad 2006-12-01 17:52



Bookmark and Share

  vintervila
Det ligger någonting i det du säger, att den saknar någonting. Mjo, den gör nog det gumman. Men vet du, för att ha skrivkramp är den fan ta mig asbra :D Haha, jag gillar att du använder ordet 'vacker' här och där. Det blir så himla skört då, som om man är rädd för att orden skall gå i sönder. Jag får även en lust att läsa denna text som om den blev viskad.

fortsätt skriv!
Puss gumman<3
2006-12-01
  > Nästa text
< Föregående

Siera