Det var massivt polispådrag, de har ringat den jäveln, i det första och det brunaste av Sveriges kulturhus. Poliserna var runt hela byggnaden, laddade och redo med vapnen dragna, sittandes, bakom de vita bilarna med rödblå blinkade lampor. Det här är stort för bygden, det kan bli ett lyft, dels i media och förhoppningsviss och framförallt för kulturen som på sista tiden varit ganska trött, eller i ärlighetens namn ganska trött sen baksmällan efter invigningsfesten lagt sig. En helikopter cirkulerar, en polis ringer hem för att säga att han älskar sin man och inte kommer ta några risker i onödan, insattsstyrkan som just anlänt till platsen samtalar lågt och samlat, man hör vissa fraser.... Snus, en tursnus.....innan vi.... ta....fittan...det är fan på riktigt nu!.... kalla.... visa vilka som.....jävla....måstadssnutar, medan de skarpladdar sina vapen.
Media som självklart fått nys om denna extraordinära händelse ligger, med sina vapen mot okunskapen, också laddade och klara på att något, vad som helst (”de kommer ju ändå bara läsa överskriften och se på de häftiga bilderna”) skall hända. Bredvid i buskarna ligger prickskyttarna och trängs med fotograferna, ideligen försöker han som sköter kikaren få fotograferna att backa, helst gå någon annanstans, ord som ”rättighet”, ”måste visa allmänheten”, ”nå ut”, och ”det är ett fritt land” besvaras med andra ord ”skyldighet”, ”för ditt eget bästa” och ”tvinga mig inte att...” viket enbart gör att fotograferna blir morskare och tränger sig längre fram.
Mitt i allt detta, i precis rätt ögonblick, dök det upp en person, han har egentligen inget med kulturen att göra och heller inte med polisen, vars insatser det kommer stå om i tidningarna, senare. Hans uppdykande har effekten av en avtryckare, på ett skarpladdat vapen, i handen på en insattskille som just fått sin tursnus och är jäävligt sugen på att knäppa den där snubben, kanske lite väl sugen. Allt blir fel.
Där småstadspolisen och han som sköter kikaren minst av allt väntade sig att utbrytningen skulle ske, sker den; en man helt klädd i brunt med brunt hår och skägg som är stort och yvigt kommer rusande fram bakom en alldeles unika staty, föreställande någon form av fågel, ett verktyg eller en mix av de båda. Alla frågar sig hur han kunde ta sig fram ditt helt obemärkt, ingen vet säkert fast kanske var det den bruna färgen på hans outfitt som så bra smälte samman med väggarna på kulturhuset, eller också var det hans personliga färdigheter som förde honom, framrusandes ut i allas blickfång.
Denna handling triggar många saker hos våra karaktärer, bögpolisen tappar telefonen när han försöker dra pistolen, mannen med kikaren svär, vilket han i och för sig har gjort sedan han kom till platsen, över den dåliga planeringen som han själv varit delaktig i, men trotts det inte funkar; mediaprickskyttarna och de vanliga prickskyttarna försöker genast att få den brune mannen på kornet, men det är något märkligt med hans klädnad som gör att han blir svårfångad, för att inte säga, osynlig, för de stackarna; tursnusinsattskillen ser i någon form av vitöga mannen, inser att om han inte börjar skjuta nu, kommer någon annan att göra det, och det vill han inte riktigt, inte alls faktiskt, för han vill så gärna vara den där tuffa Pärsbrant killen, som inte bangar för nått, inte kukarur, han som fixar biffen. Därför ställer han sonika säkringen på automat och skickar iväg kula efter kula i en sådär 900meter per sekund, mot mannen i brunt som drar fram en AK47:a ur rocken och bränner iväg några skott han med.
Eftersom ingen träffar mannen i brunt, trotts ihärdiga försök, uppstår det en våg av panik i de polisiära leden, fler och fler börjar skjuta och från tegelväggarna sprutar det splitter och skärvor och stora hål bildas. Mannen i brunt känner sig tvingad att skjuta mera för att, i ett improviserat och ganska taffligt försök, komma undan och i sin iver att skjuta lyckas han faktisk träffa den stackars polisbögen, som är den enda av snutarna som inte skjuter och helst skulle vara någon annan stans, i magen så att blodet sprutade på hans nytvättade bil och snyggt sittande uniform. Hans önskan uppfylldes dock snabbt om att få komma därifrån som genom ett trollspö, när ambulansen som legat på lur och bara väntat på att få göra sin del av kakan, dyker upp och plockar med sig honom till akuten.
Uppdykaren eller ”triggern” som vi också kan kalla killen som bara dyker upp insåg i samma ögonblick som han dök upp att han måste göra något, och detta radikalt ifall han skall klara livhanken, han dök nämligen upp mitt i mellan de två skjutande parterna, i skottlinjen som man brukar säga, i begynnandet av skjutandet. Han dök inte upp ensam, det dök även upp en kortpipig magnum i hans hand och både triggern, magnumen och mannen i brunt blev lika förvånade när triggern i någon sorts panikreflex sköt, och träffade!, mannen i brunt, med tre skott. Han slungas bakåt av kraften i kulorna och dunkar i teglet, sjunker sen ihop, hostar upp lite blod och dör med tre stora gapande hål mot väggen till Sveriges första och brunaste kulturhus.

2006-10-08
Emil Südow