Min tillvaro är så gott som tillfredställd. Spontant och galet vill jag leva. Jag vill ta en dag i taget. Inte tänka på morgondagen. Jag vill njuta av det som finns. Känna att jag trivs.
Tiden läker alla sår. Jag har bara några kvar. Men det hjälper att bara vara. Att bara våga prata med han med snyggaste häcken, att våga säga det där som jag egentligen inte vågar, att göra det där som jag bara drömmer om. Jag har gjort det, och jag älskar det. Jag trivs. Utan regler. Utan plikter. Utan att fasa för vad som händer sen. Att leva i nuet.
Är det bästa jag vet.