Ensam Kvar

Johannes Axelsson

26/10 - 06







Jag har alltid ogillat tidiga mornar. De existerar bara för att natt och dag inte ska gå ihop med varandra.
Tror att det värsta jag vet är att bli väckt tidigt på helger. Så när telefonen ringde tidigt den där lördagsmorgonen visste jag på något vis att det var ett samtal som jag för alltid skulle vilja glömma.

På andra sidan luren hör jag Monica, min flickvän Jessicas mamma. Hon gråter högljutt.
- Alexander, stakar hon fram, men sedan klarar hon inte av att fortsätta utan börjar på nytt gråta.
- Vad är det Monica? Vad har hänt!? frågar jag med skrovlig röst. Gårdagens festande satt tydligen fortfarande i.
- Det är Jessica säger hon. Det har hänt något fruktansvärt!
En iskall hand griper tag om mitt hjärta. På en bråkdels sekund spelas tusen olika scenarion upp i mitt huvud. Har hon blivigt rånad, misshandlad eller våldtagen!?
Sen säger hon de orden jag kommer drömma mardrömmar om i resten av mitt liv:
- Alexander… Je.. Jessica har blivigt mördad.

Allting stannar upp. Jag är döv och blind för omvärlden. En enda tanke dånar som åskan i mitt huvud.
Vem är skyldig till detta!? Jag lägger på luren trots att jag hör att Monica försöker få kontakt med mig.
Tårarna är på väg, men jag kämpar emot. Har aldrig gråtit sens den dagen brorsan retade mig för min nya frisyr. Jag gick till min far för att få tröst. Det enda han gav mig var en bister blick och han sa:
- Bara flickor gråter Alexander. Bit ihop.

Jag är som i trans. Mitt huvud känns tomt men något växer inom mig. Något otäckt, en känsla jag aldrig känt förut. Rent lågande hat. Drar på mig min nyinköpta Bläck rock. Måste ta en promenad för att reda ut tankarna.
Jag öppnar dörren och tar trapporna ner för en gång skull.
När jag kommer ut möter den kyliga decemberluften i mitt ansikte och mitt korpsvarta hår fladdrar i vinden. Solen håller på att gå upp och rimfrosten glimmar på träden. Allt är lugnt och stilla. Det känns som att världen är helt ren och att döden är något abstrakt som bara existerar på film. Men sen slår det mig med full styrka.

Jessica är död! Borta för alltid. Jag kommer aldrig mer att höra hennes underbara skratt. Inga sena nätter framför TV:n tillsammans. Nu kan jag inte hålla tillbaka tårarna mer. De rinner längs mina kinder och jag försöker inte hindra dem.
Jag går runt i parken. Allt är så vackert. Snön har börjat falla och flingorna dalar sakta ner från skyn. Solen skymtar fram bakom några moln och snön reflekterar ljuset och allt gnistar och glimmar, som på ett riktigt fint julkort.
Men inget av detta får någon betydelse jag för i mitt sinne vandrar jag längs mörkare stigar. Saknaden av Jessica är stor. Men hämndlystnad överskuggar den. Jag vill se de som gjorde det här straffade med sina liv. Känslorna sliter mitt inre itu.

Kollar mobilen. Femton missade samtal. Folk har tydligen försökt få tag på mig.
Märker att klockan börjar närma sig två på eftermiddagen. Jag har inte ätit sens föregående kväll men det är inget jag känner av. Den enda hungern som pulserar inom mig är hungern efter hämnd.
Kommer att tänka på den där gången min far kom hem sent en fredag kväll. Blåmärken i hela ansiktet. Jag måste ha vart runt fjorton år gammal. Han går fram till mig vid köksbordet och börjar skrika och svära åt mig om att jag borde ha varit där och hjälpt honom.
En riktig son hade inte låtit sin far blivit nerslagen. Efter utskällningen gav han mig ett hårt slag över käken och gick sen och satte sig framför TV:n.


Vaknar upp ur mitt minne. Far hade rätt. Jag borde vart där och beskyddat honom. Jag borde ha vart där och beskyddat Jessica!!!
Mitt huvud spränger. Smärtan och sorgen är olidlig! Jag borde ha vart där och beskyddat henne! Jag borde ha varit är och beskyddat henne!!!.
Aaaaaaaaaaggghhhh!!
Plötsligt slutar det och allting är kristallklart.
De skyliga måste dö. Det finns ingen annan väg att gå. Jag kunde inte beskydda Jessica medan hon levde.
Men jag ska utplåna de som gjorde detta mot henne.

Bestämmer mig för att bege mig till polisstationen för att ta reda på mer exakt vad som har hänt. Är helt utmattad efter min flera timmar långa promenad så jag ringer efter en taxi. Får vänta i över trettio minuter innan den vita bilen kommer körandes upp längs grusvägen.
Öppnar bakdörren och hoppar in. Det doftar starkt av rökelse eller något liknande i den. Överallt hänger det olika sorters pärlor.
- Vart ska du ? frågar chauffören, som ser ut som en billig Bob Marley kopia. Bara hundra kilo tyngre än originalet.
- Polisstation, svarar jag. Fort.

Slänger irriterad igen dörren efter mig och taxin brummar iväg. Bob Marley hade varit den pratsamme typen och om det var något jag inte var på humör för just nu så var det att prata. Snöfallet har upphört och det är helt vindstilla. De grå stadshusen reser sig högt mot skyn. Gillar inte städer, tycker de saknar själ.
Tvekar utanför ingången till Polishuset. Är detta verkligen en bra ide?
Jag biter ihop och går in.
Fullt kaos möter mig. Alla inne på stationen springer runt och skriker. Jag klarar inte av det mest av allt behöver jag lugn och ro för att kunna samla tankarna.
När jag är på väg ut så hugger någon tag i min arm. Vänder mig om och där står Monica.

- Var i helvete har du hållit hus, frågar hon.
Jag ser henne i ögonen. Hennes blick är svår att tolka. Sorgen finns där men jag tycker mig kunna se en viss desperation i dem också.
- Jag har varit borta.. svarade jag sakta.
- Borta? Vad ska det betyda?
Har inget bra svar på den frågan. Vänder mig om för att gå.
- Alexander har du ens varit och besökt Jessica?
Stannar upp. Det hugger till i bröstet.
- Jag vill minnas henne som hon var, viskar jag för mig själv. Inte sönderslagen och förstörd.
Monica tittar på mig med tårfyllda ögon.
- Monica vet du vilka det var som gjorde det här?
- Jag hörde några poliser prata om något gäng som brukade hålla till borta vid östra Sannagatan. Där vid den nerlagda fabriken.
Hennes ord känns som ett knytnävsslag i ansiktet. Gänget som håller till där kallar sig Patrioterna. Min bäste vän Erik är ledare för dem.
- Är du helt säker på det här? Min röst låter onaturligt neutral.
- Ja, jag var med när polisen fick tipset från en liten grabb, svarar hon.
Men innan hon hinner avsluta meningen är jag på väg därifrån.

Står utanför Eriks lägenhet på Vävaregatan. Det har börjat blåsa rejält ute nu. Himlen är mörk och hotfull.
Passar min sinnesstämning perfekt. I min högra hand håller jag ett järnrör i min vänstra en cigarett.
Har bara en tanke i huvudet. Erik ska inte leva när solen går upp i morgon.
Hans dörr är som alltid olåst. Han låser den aldrig. Tycker att det är ett tecken på respekt att ingen vågar gå in trots att det är öppet.
Någon sådan rädsla har inte jag. Öppnar dörren och går in.
Den lilla hallen är dunkelt upplysta. Bruna 70-tals tapeter pryder väggarna och en stor spegel hänger på den ena väggen.
TV:n står på i vardagsrummet, ljuden ekar ut till hallen där jag står. Går med lugna steg mot rummet.
Väggarna pryds av bilder på Adolf Hitler, nazistiska symboler och liknande motiv. Jag har alltid vetat att Erik har haft extrema åsikter men inte att det var såhär illa.
Kommer in i vardagsrummet. Där sitter han i sin fåtölj med en öl i handen.
Han får syn på mig och hälsar glatt.

- Tjenare Alex, jag hörde inte att du ringde på.
Det går ett par sekunder innan jag svarar.
- Det gjorde jag inte heller.
Han kollar på mig med förbryllad blick
- Vad står på? Har det hänt något?
- Det kan man säga, svarar jag med kall röst. Vad fan gjorde du igår natt?
Han får något konstigt i blicken
- Ingenting, var hemma och tog det lugnt
- Ljug inte för mig! Du dödade en människa igår!
- Lugna ner dig Alex, det var bara en neger..
- Det var min flickvän ditt jävla as!

Jag springer fram och slår till honom med röret jag gömt bakom ryggen medan vi pratade.
Slår han i magen så han faller till marken. Måttar ett till slag mot hans kropp och med ett ljudligt knak går armen av.
- Snälla Alex! Nåd! Jag visste inte om att hon var din tjej!
Jag stirrar ner på honom där han ligger på golvet och flämtar av smärta.
Höjer röret för att avsluta det här en gång för alla. Men så minns jag något. Det var en regning eftermiddag för ett par månader sen när jag och Jessica satt framför tvn hemma hos mig och kollade på nyheterna.

Inslaget handlade om folk som hade begått grova brott på grund av något trauma de upplevt.
Jag tyckte att de borde sitta bakom lås och bom så det inte skulle kunna skada samhället men Jessica hade varit förstående och sagt att man kan inte döma någon före man har vart i samma situation som denne.
Och jag förstår att det är precis vad som händer just nu.
Vad håller jag på med? Jag är ingen mördare bara en vanlig kille som pluggar på högskolan. Skuldkänslorna hotar att kväva mig. Jag släpper mitt vapen och rusar ut från lägenheten.
Jag flyr från det jag gjort. Vinden blåser och snön har åter börjat falla.
Jag springer i blindo utan mål eller en tanke på vart jag är på väg.
Det enda som jag fokuserar på är hur besviken Jessica hade vart på mig för det jag nästan gjorde.
Det brinner inom mig och äter upp mig bit för bit tills jag är helt förkrossad.
Men plötsligt bryter solen fram bakom molnen och värmer mitt ansikte. En ensam fågel sjunger i något träd och Lludet av snön som faller når mina öron.

Alla sorger försvinner, alla skuldkänslor går upp i rök. Jag kan känna din närvaro, känner att du är här hos mig och plötsligt förstår jag att du inte har lämnat mig utan att du alltid kommer att finnas med mig vart livet än mig för.