Det var en gång en liten, liten flicka. Hon bodde på en buss med sin lilla, lilla väska, alltid slitandes mellan två olika hem. Den här lilla, lilla flickan såg ofta med sina skräckslagna ögon och sa ”Var jag än mig i världen vänder hittar jag panik”. Den här lilla, lilla flickan blev bara mindre, men hennes rädsla blev större. Snart kunde hon inte längre se något än det svarta som var runt henne. Det fanns ingen häxa som bjöd henne på karameller och varje dag tänkte flickan ”Tänk om det skulle komma en hjälte, som i dom stora sagorna! En hjälte som inte säger hejdå utan bara säger ”vi ses snart igen!” Då kanske allt blir bra.”
Trots att den lilla flickan ofta såg sig runt, hittade hon ingen hjälte, och hon började ge upp hoppet om att någon någonsin skulle se henne. Hon var ju så liten.
En dag, när den lilla flickan gett upp, kom det plötsligt fram en annan flicka. Den här flickan var lite, lite större än den lilla flickan. Hon såg på den lilla, lilla flickan att hon inte riktigt visste hur man andades längre, hon såg att bitar av den lilla flickan låg utspridda lite överallt. Hon började då springa och plocka upp alla bitar och till slut la hon, precis som om hon hade lagt ett pussel, den sista biten.
”Du är riktigt vacker”, sa hon till den lilla flickan som inte riktigt kunnat hänga med på vad som hänt, ”Jag visste det.”
”Det är bara spegelbitar, det är dig själv du ser” svarade den lilla flickan.
”Nej, jag ser dig, du är inte osynlig. Vad heter du?”
Den lilla flickan blev nu lite förvirrad, ingen hade förut sagt att hon inte var osynlig, ingen hade ens sett henne. Men hon såg in i flickans blå ögon och hon såg att dom var modiga. Hennes hår lyste som solen och hennes fötter stod på jorden, inte under den, som den lilla flickans. Den lilla flickan bestämde sig då för att försöka svara och viskade att hon inte riktigt mindes vad hennes namn var, det var så länge sen någon hade talat med henne, hon kände sig lite svag. Flickan sa då
”Jag heter Stina, och du heter Josefin. Jag har tänkt på dig varje dag sedan jag föddes och nu har jag äntligen fått träffa dig.”
”Jag heter Josefin” svarade den lilla flickan. ”Och nu behöver jag aldrig vara rädd mer.”