Nu rasar det. Allt som jag byggt upp. För ett år sedan, rasade allt sist. Nu rasar det igen. Jag kan inte le, jag kan inte äta, jag kan inte gå. Du bara lämnade mig. Nej, jag bad dig att lämna mig. För att jag själv inte skulle förlora. Nu är det jag som inte lever, det är jag som tog det sista strået.
Jag kan inte andas, smärtan bränner hål i mina lungor. Minnena äter upp mina sinnen.
Det finns sannerligen ingen som du. Ingen.
Jag ska plåga mig själv igenom dig. Jag kan inte andas, älskling. Saknaden är så fruktansvärt stor.

Och det finns inget jag kan göra.