mörkret öppnar sina
blänkande ögon och låter
det inre få en skymt
av det ljus som jag flytt

avstannad partikeltillströmmning
och vokabulär renessans
i en strömlinjeformad
ursprungskraftsfödelse

förvridna meningar
bildar en spegel av
mitt inre
och ger uttryck för
det som mina läppar skyr

poesin en avart
enligt taoismens idè
en gudomlighet enligt mig

transformerar lidande, hopplöshet
till en ocean av underbarhet

alla ord är stulna
och vad har jag att erbjuda världen
som inte någon annan redan sagt

men varje poetiskt försök
är en sil som
kosmos rinner igenom
och bildar en unik konstellation
av betraktelser och mänsklighet

och varje andetag du tar kan vara det sista
eller det första i en annan tid

möt mig i det okända land
där drömmarna
blir verklighet
och tiden inte finns

i det rike
där smärta och utanförskap
är en dunkel hemlighet

i det medvetande
där gränser och murar
är lika främmande
som en levande stjärnas
ljus i mänskliga ögon

och jag vet inte längre
hur jag bör se på allt
det som jag önskar att
jag kunde betrakta ur ett annat
sorts ljus

och jag önskar att jag
fick lämnas skeppsbruten
på en outforskad kontinent

där sinnena
inte redan vet vad
morgondagen är ämnad att skänka

och nu släcker jag skärmen
och låter hjärtat fånga in radiosignaler
från främmande skymningsvärldars
regnbågsfärgade civilisationer