Andrum.

Du har satt dina spår.
Dina andetag ligger kvar på rutan och
fingeravtrycken glänser på min läpp.
Jag är rädd för att mina knän nu kommer ge vika, utan dina axlar att lägga min börda på.
Du släpper mitt hjärta mot golvet, och allting faller. faller ifrån mig, mot mig, genom mig.
Våra lungor är trasiga nu.

Rädsla.

Och skon av glas ligger ensam kvar i trappan.
Ingen kommer att söka efter ägaren den här gången. Ingen bryr sig längre.
Ett år försvinner, tar sig förbi.
Och våra dagar trillar ihop, spricker sönder till små minnen. Vi har satt allt glitter i halsen, och vardagen förblir trivial.
Jag frågar vad din värld består av nu. Du svarar med tystnad.
En dimma lägger sig över alla ord, som en gång sades.

Tystnad.

I min värld, har dammet lagt sig. Allt är så stilla, så tyst.
Lukten av dödens närhet gör mig svag, och mina knän böjer sig mot min vilja.
Alla ihopvikta känslor ligger prydligt ordnade i en brun låda, allt är instängt, dammigt och förgånget.
Jag lutar min panna mot din bröstkorg, kanske kan du andas åt mig om vi försöker tillräckligt frenetiskt?
Vi håller för hårt i det som redan glidit oss ur händerna. Och du kväver alla mina pulsslag, andetag och drömmar.

Våra lungor är trasiga nu.