När allt slutade att slå. Hjärtan, klockor, basebollträn. Vi. Då var jag precis mitt i mitten. Universums epicentrum. Allting utgick härifrån. Från mig. Det var en rent fantastiskt känsla att äga sådan egoism. Sådan makalös överskattning av sig själv. Trots att enbart det senaste var fakta var det just det som spelade minst roll. Det var just det jag inte visste om och det hade därför obefintlig inverkan. När allt slutat slå var jag störst. Och från min position tydde ingenting på något annat än detta. Jag var den enda som verkligen stod still, allt annat cirkulerade. Runt mig. Med en ständigt accelererande hastighet for allt omkring och gränser suddades ut, människor fördes samman, galaxer sattes ihop. Jag hade aldrig haft mungiporna närmre öronen. Jag sken.

Och jag föreställde mig hur mina strålar förändrade. Hur allt svamlande mörker trycktes ner i något så konkret som ett hål där det för all framtid stod ”DO NOT OPEN” på locket. Allt och alla glänste ikapp med mig och mina kritvita tänder som signalerade seger. I ett förvanskat litet barnhem med fuktiga, ihåliga väggar längst inne i Ungern satt en pojke knäpptyst på sängkanten. Han var mindre än det mesta, nådde inte ens golvet utan dinglade med benen en bit upp. Den två år äldre flickan ställde sig på knä framför honom, böjde sig långsamt fram och kysste hans spruckna läppar. Inte så mycket för meningens skull utan mest för att låta honom få veta hur det kändes. Med kärlek.

Inte ett slag för den dock, utan en tystnad. Som kan vara så fantastiskt mycket längre. En evighet av tystnad för kärleken. För klumpen av sammansatthet som kretsade kring mig. På Säters enda före detta mörka bakgata låg en våldtagen kvinna helt satt ur funktion av chock. Av rädsla, av skam, av ondska. Samtidigt passerade två halvt onyktra ungdomar på väg hem från puben, och de upptäckte henne bakom en stor, gul container kramandes sig själv i febril fosterställning. Skälvandes. De satte sig försiktigt bredvid henne, en av de tog av sig sin keps och la den vid hennes ansikte. Han viskade att nu slutar du inte gråta förrän kepsen är fylld. Sedan sjöng de en vaggvisa de mindes från barndomen och fanns. Satte dem samman. Med meningar långt mer menande än kletig fogmassa.

Hoppandes förbi allt som inte kunde klassas som hopp stod jag kvar mitt i mitten. Kände världsrymdens tacksamhet återvända mot mig och jag tog emot och tog emot och kände mig så mycket… mycket. Börja aldrig slå igen var allt jag fick ur mig och jag hoppades att det skulle räcka. Trots att jag fortfarande kände nålar av tvivel träffandes mig med jämna mellanrum. Från ensamma trebarnsmammor på flykt från misshandlande exmakar. Från vrålundernärda barn i länderna vi enbart gett en beteckning, ett U, som uppmärksammas mer av flugor än av oss med möjligheter.

Jag var ändå övertygad om att sinom tid skulle även dessa nålstick överge mig. Överskattning är ett underskattat redskap. Meningen var dock aldrig att missionera. Jag stod ju still. Missionerandet fick resten stå för. Jag fortsatte med centreringen, kramade allt jag kom åt och skrek att det är klart Gud är på vår sida. Det var vi som uppfann honom. Och det är aldrig för sent att börja drömma, om det så är ögonblicket innan verkligheten slår igång igen. Ögonblicket innan nu.