Så rädd för att släppa taget,
bara falla till bitar?
Det är bara mardrömmar,
fruktansvärda scenarion,
grusade planer
och fotbollar i huvudet.
Det är rinna genom fingrarna,
det är
försök -
stopp,
försök -
stopp,
försök -
stopp.
Det är bränna papper och
hjälpa pappor
och som peppar, svider i ögonen.
Det är du och jag
som aldrig kommer till skott
det är ajaj under kudden
och telefonförsök
mer påtagliga än någonsin
ringtoner som skaver i öronen
aldrig riktigt fram.
Det är blänga på bussen
och be om ursäkt
två gånger om
gärna tre
det är väggarna som sluter om
och skrattet som egentligen är gråtet
det stora gråtet
grått
låtsas vara livfull
leversomjaglär
är egentligen
definitionen på
kommer-ingenstans.

Kanske är det
påriktigt-lycka
det här
eller ömsa skinn.
Eller se klart
- i expressfart.

Men mest är det nog
famla i mörkret
och hitta rätt kropp
att hålla om
mer än sig själv
och täcke
mest om att gå på rätt gata
med lite vind i hår
fimlstjärnehår
mest på rätt gata.

Minst om mig
om att hitta på
hitta tillbaka
till livslust
göra slut med
mamma-pappa-barn
volvo-vovve-villa
agera mer
i love you baby
mycket mindre
famla efter täcke
väldigt mycket mindre
kall om natten.

Men mest om rätt gata
och nedförsbacke
istället för uppförsbacke
och göra slut med
baklängesliv
bli till
framåt marsch.