\'Deer hunter\', finns det en film som heter,
med bland andra Robert de Niro.
En annan film heter \'Blåsningen\' med
Robert Redford och Paul Newman.
Jag har sett dessa filmer gång på gång,
men jag vet för dens skull inte om jag är förälskad i dem.
Det är snarare så att den känslan som jag upplevde första gången
jag såg filmerna, och en massa andra fina filmer jag ser
om och om igen, dem ser jag för att jag fåfängt söker fånga känsla
av \'första gången\'.
Den känslan var stark. Varje gång jag ser en film som jag genast
efter att ha sett den, eller till och med medan jag ser den,
känner att den här måste jag ju bara se om.
Det litet tråkiga är bara att första gången går inte att återskapa,
vilket kan tänkas skapa en sorts besvikelse.
Det är i så fall den besvikelsens kvarnsten som smular sönder
möjligheten för mig att kunna uppleva min första gång
om och om igen.
Det är det som är på en gång både finessen och tragiken med
att första gången inte går att få i repris.
Detta fenomen går ibland igen i mötet med människor.
Andra gången är inte den första lik. Men om jag är förälskad,
då får jag egendomligt ut än mera ju mer jag möter föremålet
för min förälskelse. Om vi dessutom är kompatibla med varandra
så får vi ut detta båda två. Frågan är bara hur länge den
förälskelsens låga skall förmå att brinna. Kanske övergår den
i kärlek, och kanske inte. Jag förälskar mig både i företeelser,
upplevelser, föremål och dessutom människor.
Ibland handlar förälskelsen om att möta någon som en vill bli vän
med. Jag känner genast en sorts förälskelsens pil skjutas mot
den personen, ibland studsar den bara och faller till marken,
oj det var inte besvarat. Men åter ibland faller inte pilen.
Den sjunker in i den andra personen. Om vi möts igen
så kan vänskap uppstå. Hur länge den lågan skall komma att
brinna vet ingen. Men just vänskapens låga kan brinna
även när föremålet för vänskapen inte är \'i rummet\'.
Vi kanske inte ses på någon tid, men när vi ses igen
så var det som igår, bara att vi blivit något äldre båda två.
Ibland träffar jag en människa som jag blir förälskad i,
utan att jag gör mer än att vara just förälskad i, på avstånd.
Ibland är det en möjlig vänskap som jag inte gör någonting åt,
jag bara förstår att den personen är inte för mig att umgås med.
Hon eller han är antingen upptagen och jag vill inte störa.
Eller så är vi inte riktigt kompatibla, och då är det ändå
ingen mening. Så finns det dessutom ett annat slags tillstånd.
Eller kanske flera. I mötet med en annan människa så uppstår
ibland det egendomliga fenomenet att jag fångar upp den
människans mående. Om det är en människa som mår riktigt dåligt,
är vibbarna så starka att jag fångar upp dessa mycket snabbare
än andra människor, andra människor kanske inte ens reagerar
på den människan mer än att de går undan.
Min känslighet för andra människors mående är väl utvecklat.
Om jag möter en människa som har ångest,
kan det hända att hon spiller över denna ångest på mig.
Hon vet inte om att hon gör det, men det är iallafall vad som händer
och så börjar jag att falla själv.
Jag kan oftast skilja på vad som är andras dåliga mående
som de spiller över på mig, och vad som faktiskt är jag själv
som faller och börjar må dåligt. Men så finns motsatsen också.
Det vill säga att jag i lika hög grad får spill från människor
som mår bra. En del av dem är sådana som mår så bra och är sådana \'elektromagneter av kraft\' att även människor som är
nästan oemottagliga för andras måenden, känner av kraften
från en sådan människa. Det som kan ske i mötet med en sådan
människa är att att mottagaren lätt kan förväxla den här andra
människans kraft och tro sig vara förälskad i henne.
Det vill säga om jag möter henne så kan jag få för mig att
jag är förälskad, eftersom hon \'drabbar\' mig, med full kraft.
Påminner om det som händer när jag står på en perrong och ett
snabbtåg kör förbi. Jag slås nästan omkull av vinddraget.
När jag möter en sådan människa så slår mig hennes enorma kraft.
Om hon då är en fantastisk människa, en god människa,
som ägnar sig åt att hjälpa andra människor, kanske av egen vilja,
kanske för att hon har betalt för att göra det, så uppstår någonting
som är som förälskelse. Jag kan vilja träffa henne igen, om än bara
för att söka få litet av det där i repris,
som kom för mig första gången. Det märkliga är att även om hon
skyddar sig med ett slags mur mellan sig själv och mig,
så kan hon ändå inte hindra mig från att uppleva henne
om och om igen vid varje möjligt möte.
Naturligtvis kan en sådan människa inte vara ett under av kraft
ständigt och jämt. Bara när hon är \'vid full vigör och på det humöret\',
hon kan givetvis precis som vi övriga bli trött, irriterad och sjuk.
Men när hon mår bra så drabbar det mig som ett slag
i solar plexus. Jag blir antagligen \'som förälskad\'.
Men om vi inte är kompatibla så förstår jag vad det är,
hon är bara en av de där människorna som är som en jättemagnet
av kraft som andra så gärna skulle vilja suga musten och kraften ur
om det bara gick. Den här människan, som verkar lika lockande
som honung eller förälskelse. Som kanske känns som en slags sjö
av oändligt tålamod, oändlig vänlighet och så vidare...
kan det vara lätt att förälska sig i, eller vilja vara när för att
själv få kraft, uppmuntran, mod och så vidare.
Ibland träffar jag sådana människor. Ibland kan det vara svårt
att veta om den människan är föremål för min förälskelse eller inte.
Ibland skulle det ju kunna vara så att det är hon
som är förälskad i mig. Ibland kanske förälskelse,
sådan eller vanlig, är besvarad.
Men även om jag är en riktig känslomänniska,
så är jag dålig på att pejla in vem som är förälskad i mig och vem
som inte är det. Ibland är jag till och med dålig på att förstå
om jag själv är förälskad eller inte.
Det viktiga är förstås de val jag gör.
Om jag träffar någon som jag vill träffa igen, och som jag
träffar eller inte träffar igen... så är det förstås ett val jag gör...
om jag gör någonting av dessa mina känslor eller inte.
I dagsläget så gör jag ingenting av mina möjliga känslor på dessa plan.
Jag vet inte riktigt var mina känslor är fokuserade.
Jag vet att jag uppträder som om jag vore förälskad.
Men kanske är det bara så att livet fascinerar mig och jag känner ett välmående som jag inte känt på länge. Detta dessutom om möjliga
föremål för min möjliga förälskelse finns i min omedelbara närhet
eller ej. Det bästa jag kan göra om jag blir förälskad
i någon eller något, som inte står i min makt att få,
är att blott vara förälskad på avstånd.